Läses nedifrån och upp

Äldste sonen som 14-åring i Grekland.

Kära vänner!
Här är en blogg med lite längre inlägg, inlägg som på ett sätt sitter ihop och som tillkommit under och efter några somrar i Grekland.
Inläggen läses med fördel, om man läser alla i ett svep, nedifrån och upp.
De äldsta först, helt enkelt.

Grekland är ett land som jag för första gången besökte som 14-åring tillsammans med min vän Mia och hennes föräldrar, genom en charterresa från direkt Borlänge till Rhodos.
Därefter har det blivit ett 30-40-tal resor till samma land.
Charterresor till en början därefter båtluffar som inletts med tågluffar genom Europa.
Genom forna Jugoslavien eller genom Italien. Som ung, 18-25 år.

Sen kom barnen och de halkade liksom bara med.
Jag tror att yngsta dottern, som är 14 år i dag, varit med på minst tio resor till Grekland. Och i sommar är det dags igen.
Ett optimalt grekår innehåller för mig en månad på ute öarna, minst en weekend i Aten off season och dessutom grekstudier under tiden i Sverige och på kvällskursnivå.
Just nu pågår termin fem.

Jag pratar grekiska som en kratta, men det är kul.
Och får jag greker att skratta åt mig, åt mina ordval och mitt uttal så har jag uppnått något i livet.
Att roa.
Vilket jag hoppas även att jag gör här.

Jag har fallit i kärlek

Jo, det är äkta kärlek.

Jag vet inte om det är för att jag nu begriper mer av vad de säger.
Att jag själv kan göra mig hjälpligt förstådd i elementär kommunikation.

Kanske beror det på att temperaturen plötsligt är ordentligt njutbar.

40 grader, och mer, är inte njutbart i en storstad med asfalt och bilar och avgaser och tuta och skrika och bråka.

Värmen gör att folk blir arga.
Irriterade.

Det kan också vara så att vi i stort sett är ensamma som utländska turister; i affärer, på restauranger, till och med på det nya museet vid Akropolis.

Ett tyskt gaypar på hotellet.
Några italienare som fotograferar varandra på torget Agia Irini nedanför hotellet.

Det är allt.

Inhemska turister är det däremot gott om.

De grekiska lantisarna är i stan och bland dem smälter vi väl in.
Och jag har fallit i kärlek.
Förmodligen har jag träffat Aten fler gånger än jag har träffat någon annan huvudstad i världen, utanför Sverige.

Jag har träffat Aten mitt i natten, vid sena ankomster med flyg från Sverige eller med båt från öarna.

Jag har träffat henne under stekheta eftermiddagar när luften dallrar ovanför vägbanorna och när svetten rinner där vi släpar våra väskor och ryggsäckar.


Jag har träffat henne vid generalstrejker där vi med nöd och näppe tagit oss till flygplatsen sedan alla bussar plötsligt, och för oss turister oannonserat, slutat att gå.
Jag har sett knarkarna vid Omonia och Monastirakis tunnelbanestation, de trasiga hororna på Themistokleous och jag har en gång även lyckats bli blåst på rejält med pengar vid Ermou.

En gång såg vi en kvinna som höll på och brinna upp sedan cigaretten satt eld på hennes spraystinna hår.

Men just det kanske inte Aten specifikt kan beskyllas för.

Aten kan vara just så sorgligt och skrämmande, olidligt hett och smutsigt som bara en storstad kan vara.

Och den ekonomiska krisen har knappast gjort staden gott.
Men där.


Den där helgen i mitten av november möter jag ett helt annat Aten.


Jag möter en huvudstad som bjuder in, som är vänlig, vacker, älskvärd.
I en temperatur på 22 grader, med öppna uteserveringar och med människor som inte är irriterade.
Jag vet att knarkarna finns där, jag vet att de trasiga hororna finns där och jag vet att landet är i kris.

Men när du fallit i kärlek är det lätt att ha överseende med bristerna.

Här doftar det sommar

Doft av sommaren, på den lilla ön.

Ibland, som i dag när det är 12 grader kallt på morgonen och det ångar ur alla vatten där isen lägger sig, då går jag in här och luktar lite på sommaren.
Den doftar underbart.

Havets vågor hörs inte hit

Vi ville vara helt ensamma.

Vi har vandrat en dryg timme, kanske till och med en och en halv.

Vi har klättrat brant uppför den sista halvtimmen, bitvis så brant att knäskålarna möter hakan, och nu är det dags för det ljuvligaste av det ljuvliga; att skölja bort saltet, sanden och den klibbiga svetten i sötvattenskällan nedanför Mersini.

I väskan har jag ett armband från Dyrberg/Kern i läder, ett dubbelt flätat i svart och med ett spänne i silver.

Jag köpte det i Stockholm innan vi reste och jag tänker ge det till min make, TV-chefen, på den femte årsdagen av vårt bröllop.


Vi har på jubileumsdagen planerat att göra det bästa vi vet, att vandra på Vår lilla ö, och redan vid tretiden på eftermiddagen är vi rastlösa.

Förväntansfulla som barn på julafton.

Så vi ger oss av. 
Packar ihop och lämnar stranden Kedros för att påbörja klättringen uppåt och runt nästa vik.

Och nästa.
Och nästa.
Efter att vi på vägen gjort ett stopp på Livadi, det riktiga hippie- och fricamparstället på ön, för ett dopp på den något mer lugna och tysta stranden, så sköljer vi noga av oss all sand ännu en gång.

Vi sätter oss på de solvarma stenarna och trycker ned fötterna, lätt svullna av värmen och fuktiga av havet, i skorna igen.
När vi kommer runt kröken, efter den första branta backen, blir vi stående.

Bredvid varandra.
Alldeles tysta.

Endast vinden blåser omkring oss, havets vågor hörs inte hit upp, och nedanför oss ser vi fricamparna som myror.

De har byggt en hel liten by i skuggan under trädens täta grenverk, där en bit in från stranden.

”Titta”, säger jag andäktigt, ”de lägger till och med kantstenar vid gångarna”.
Konstaterar att alla verkar vilja civilisation, hur fria vi än vill vara i kropp och tanke.


Vi tar varandra i hand och fortsätter vår klättring uppåt. 


”Hoppas, hoppas, hoppas”, säger jag när vi går den sista biten av den stenlagda stigen som sluttar lätt nedåt.

Jag hoppas att vi får vara ensamma vid källan.

Jag hoppas att vi har vår egen stund, att få duscha nakna med hjälp av de vattenflaskor som besökare före oss lagt upp i solen för att värmas.

Mjukt vatten, tvål, rena kläder. 
Men vi har ett hundratal meter kvar till målet, springkällan, när vi hör röster.

Bullriga mansröster.

Det är inget bra tecken.


Jag lyssnar koncentrerat och tycker att jag känner igen dem.
”Mannen som drog upp brallorna högre och högre ju mer stenad han blev, då på Nikitas i går kväll; jag tror han är här”, väser jag.
Och mycket riktigt.
De två Atenknarkarna nickar mot oss när vi kliver in igenom den välvda stenportalen.
De följer våra steg när vi går förbi, studerar noga när vi lägger ifrån oss våra väskor och säger något på grekiska till de ungdomar från ön som sitter samlade omkring dem.
De skrattar.


Min grekiska räcker inte, jag förstår inte åt vad de skrattar och jag känner mig osäker.
”Hast Du keine Zigaretten für mich?”, undrar han och jag undrar varför han plötsligt pratar tyska.

Men jag har ju å andra sidan redan hört en gång i somras att jag ser tysk ut.
Jag svarar att nej, jag har inte cigaretter åt dig.

Inte en, inte flera.
Han tittar på min öppna väska, där cigarettpaketet sticker upp - mina feströkarcigaretter av märket Gauloises, och han blänger surt på mig.
Vänder sig till sin kompis och säger något som jag inte hör.
”Det där var inte bra”, tänker jag.


Han fortsätter att stirra surt, men börjar snart plocka i sin dealermagväska istället. 
Snart har de lokala ungdomarna köpt några färdigrullade jointar.

De röker på tillsammans och skrattar hest och högt i flock.
”Jag hade ju bara fem cigaretter kvar och vi är långt borta ifrån möjlighet att köpa fler och jag vet ju inte hur länge vi blir ute på galej i kväll”, försöker jag förklara för mig själv och min man.
På svenska.
Jag hör hur metalliskt och ihåligt det klingar.
Och den mjuka magiska stämning vi vill ha vid källan är fullständigt som bortblåst.
”Vi går”, säger TV-chefen sedan vi hastigt blaskat av oss och dragit på våra rena och osaltade bröllopsdagsfirarkläder.

Med fadd smak i munnen vandrar vi den sista branta biten upp till restaurang Tzi-Tzi.

Molokna.
Lite ledsna.

”Det där blev ju inte riktigt som vi tänkt oss”, säger jag och min man, sedan fem år tillbaka, håller med.
Men när vi kommer till Tzi-Tzi bjuder Evangelia oss till det bästa bordet och hon bär fram ett stort fat med grönsaker och fisk i olika sorter.

Som en grekisk meze.
”Det här är från mig”, säger hon, ”grattis på bröllopsdagen”.

Vi beställer en flaska vitt vin från Santorini, den sista riktigt bra flaskan Evangelia har säger hon, och snart börjar vi prata länge och mycket med inköpschefen för Atens vattenverk, Nikos, och hans trevliga fru Fotini, som är lärare också i Aten.


TV-chefen får sitt armband, blir rörd och glad, och efter vinflaskan och en fantastisk måltid är hela Atenknarkar-incidenten vid springkällan som bortblåst.
Men inte tillräckligt långt ska det visa sig.
Redan kvällen efter.

Dags att reka för ny tur

1. Fam Nilsson 2. Bröllopsdag 3. Annette, Susan, Calle 4. Tonåringarna

”Det är getskit”, säger TV-chefen och sveper nonchalant förbi ungdomarna som stannat mitt på den smala och steniga åsnestigen.
De unga pojkarna har vandrat i 45 minuter, starkt uppför och svagt utför, under tryckande sol och utan aning om hur långt vi har kvar till målet.

Och nu stannar de för att reda ut huruvida de små svarta lortarna på vägen kanske är harbajs eller något annat.

”Jag tror det är skit från de skånska plätthararna”, säger W och R nickar eftertänksamt.

”De är tre meter höga och kan prata”.
R funderar, men hinner inte särskilt långt förrän min man närmar sig, passerar hastigt och fortsätter med bestämda steg framåt.

”Det är getskit”, säger han när han drar förbi.
Så är det med det.

Fyra vandringar blev det i år. Alla på exakt samma vis, med samma upplägg.
Familjen Nilsson från Östhammar är först ut som vårt vandrarsällskap.
Vi badar och äter lunch på Kedros restaurang innan vi beger oss iväg vid fem-tiden på eftermiddagen.
Vi packar med oss vatten och kakor och sköljer noga av sanden från fötterna innan skorna åker på.
”Pame na fame masi”, säger jag på grekiska och det blir som ett mantra.
Grekiska ord i rad som passar utmärkt att vandra till.
”Låt oss gå för att äta tillsammans”.
Maten finns en dryg timme bort och därförinnan ligger springkällan med sötvatten från bergen där saltvatten och svett kan sköljas bort.

Andra vandringen är vi ensamma. Barnen har åkt hem till Sverige och jag och min man ska fira vår femåriga bröllopsdag.
Vi börjar kunna stenarnas och rösenas placering. Vi vet var de jobbiga partierna börjar och var man kan slappna av lite, vara mindre fokuserad på var man sätter fötterna, och bara njuta av utsikten.

Vi kommer till källan, den stund som ska vara den meditativa och belöning nummer ett för hårt slit, och möter där pundarna från Aten.

Kontrasten är enorm.

Mellan naturlig meditation och kemisk distraktion.

Den lättaste drog de går på är hasch, den tyngsta vill jag inte veta, men ord som tjack, speed och horse drar igenom mitt huvud.

Samtidigt som jag noga studerar deras gängtatueringar av ryskt maffiasnitt.


Ni hör.

Inga roliga killar och när den ene ber mig om en cigarett, han väljer tyska av alla språk, så svarar jag att jag har så få att jag inte vill ge en enda till honom.

Det var nog inget bra svar.
Känner jag direkt när orden lämnar min mun, men icke desto mindre sant.
Om jag är feströkare och vi ska fira bröllopsdag och det är mil till närmaste inköpsställe och jag har fem cigaretter av märket Gauloises så vill jag självklart inte ge bort dem.

Atenknarkaren blänger surt på mig, men vänder sig snabbt om och dealar istället lite röka till några lokala grekiska ungdomar ur sin lilla midjeväska.

En trist bild av Vår lilla ö.

Tredje vandringen gör vi med Annette, Susan och Calle från Stockholm. 

”Ett löfte till mig själv; nästa år ska vi vara i bättre form för att klara den här vandringen”, säger båda kvinnorna unisont när vi kommer fram.

Det blev tufft för dem, men nästa år vet jag att de tar den.

Bättre.

Den tredje vandringen vet vi inte bara var rösena står, vilken väg som är den smartaste och exakt var alla ofelbart häpnar över den magiska utsikten.

Vi börjar även få koll på djurens spillning, var öns lila timjan blommar som mest intensivt och fricamparnas rutiner på Livadi. När disken ska skötas, när det är dags för tvagning.

Det är på fjärde vandringen, med Borlänge-Mia och A-C och deras tre tonårsbarn, som det där med plätthararna kommer upp.

”Det är getskit”, säger TV-chefen när han sveper förbi, strax efter första kröken när vi kommit ner från den asfalterade sträckan igen.

Tonåringarna i sällskapet svävar ut i en fantasifull spekulation kring spillningen och plockas raskt ned igen.

Av guiden som gör vandringen för fjärde gången samma år.

Då finns det inte utrymme för fantasier och spekulation, då snackar vi fakta.
Och vi inser att det kanske är dags att lägga ned turen och börja rekognosera för en ny nästa år.

Inte så enkelt framdukat

Vi vandrar till Tzi-Tzi och när mörkret faller ...

... är det dags att ringa efter Stratos.
Foto: LARS GUSTAFSSON

Det finns två taxichaufförer på Den lilla ön.

Den ene heter Xristos och kör en silverfärgad Ford Fokus. Han pratar och skrattar och är allmänt glad hela tiden.

Vi hejar glatt när vi möts.

Den andre heter Stratos och kör en vitbeige Mercedes, där fjädringen bak är slut och med bromsar som lever rövare. Han pratar och skrattar inte fullt lika mycket.

Rättare sagt; han pratar och skrattar nästan inte alls.


Ingen av dem använder taxameter, båda kör med fast pris och kartellbildningen är uppenbar.
Till Mersini kostar det sju euro.
Oavsett vem av dem man väljer.
Till Kalotaritissa kostar det tolv euro.
Oavsett vem av dem man väljer.
Priser man inte diskuterar utan bara betalar. 


Det finns en myt som säger att det en mörk kväll skedde en prisuppgörelse mellan de två chaufförerna, med handgemäng, på kajen nedanför den lilla hamntavernan, men det är inte bekräftat.

Så vi bryr oss inte vidare om det.

Men Stratos bryr vi oss om.

Som sagt; inte mycket säger han och skrattet sitter långt inne.

Men det finns där.

Är jag numera säker på.

Vi råkar hamna i hans bil ganska många gånger nu i sommar. Vi vandrar till restaurang Tzi-Tzi och tar taxi hem (sju euro) när mörkret fallit och barnen och benen är trötta.
Jag pratar på.
Grekiska.
För Stratos kan inte ett enda ord engelska och som tur är så har vi oftast druckit vin hos Evangelia på Tzi-Tzi vilket gör att min grekiska flyter lika snabbt som vattnet i springkällan nedanför.
Vi förstår varandra utan att jag egentligen vet vad vi pratar om och ja, jag har fått honom att le en gång.
Och han hejar på mig ibland när vi träffas på den stora kajen i väntan på någon båt eller när vi möts på vägen, han i bil, vi till fots, på väg till eller från stranden.

Eller han kanske inte direkt ler när vi möts, men dock.
Han hälsar.
Med en förstulen nick.



Femårig bröllopsdag firar vi på Tzi-Tzi så klart. Vi vandrar på eftermiddagen, när solen ligger något närmare horisonten och den tryckande värmen minskat. Det innebär en dryg timme i extremt kuperad terräng. En vandring jag kommer att återkomma till för det är inte den som är i fokus nu.

Utan taxiresan hem.

Tre ungdomar vill den här kvällen lifta med oss tillbaka till hamnbyn. En kille och en tjej från Aten och den tredje killen på besök från Spanien.

De trycker ihop sig tillsammans med TV-chefen i baksätet på Stratos vita Mercedes, den utan fjädring, och tio skumpiga minuter startar.

Jag sitter fram och pratar.

Grekiska.

Med en förare som svarar korthugget och surmulet, liksom hummar fast på grekiska.
Och med två greker som fascinerat lyssnar i baksätet.
Plötsligt böjer sig tjejen från baksätet fram och säger något till Stratos.
Något jag i bruset och larmet från de två nedvevade fönstren inte kan urskilja.
Och han svarar något som jag hör ännu mindre.

”Vad säger ni? Vad säger ni?”, undrar jag.
På engelska för säkerhets skull, det här vill jag inte missa, tycker mig ha hört mitt namn nämnas.

”Jag frågade honom om han känner dig”, säger tjejen från Aten, ”och han svarar att han tycker mycket om Sofia apå ti Souidia” (”från Sverige”).


Jag blir alldeles tyst.
 Där fick han mig verkligen.
 Jag brukar kunna läsa människor.
 Rätt väl till och med.
Men i Stratos fall är jag tydligen inte i närheten.
”Tycker mycket om …”
Han hummar kort ett ”efcharisto” när jag slänger igen bildörren efter att han fått sina sju euro.
Han ger mig inte ens en blick.
Livet är inte så enkelt framdukat alla gånger.

Sofie har i sak helt rätt

Kommer aldrig att bli en annekterad ö.

Läraren Sofie är på väg från Den lilla ön.

Vi är på väg till och vi möts på Skopelitis Express, den lilla fraktfärjan som är pulsådern mellan alla små öar.
Hon har tillbringat sina veckor nere på campingen och nu lättar hon för Koufonissi ett tag.

Vi har träffat henne förr på Vår lilla ö.

”När folk jag känner frågar mig om Den lilla ön så brukar jaga avfärda den med en axelryckning. Säga att ”det är väl inget särskilt”, säger hon.


Hon vill inte att de ska komma dit.

Hon vill inte ha fler turister i allmänhet till Vår lilla ö och framför allt inte fler svenskar.


Koufonissi har blivit en svensk-ö, det är bara att konstatera.

Som Antiparos har ockuperats av norrmännen.

Olika öar annekteras av olika nationer.

Så är det.
Vi älskar på något besynnerligt sätt våra egna, de vi möter hemma bland fläskfärsen på Ica eller värmeljusen på Ikea.

Vi flockas gärna på semestern.
Finnarna däremot är ingenstans, inte i Greklands småkyklader i alla fall.
Jag kan nog räkna på ena handens fingrar de finnar jag träffat genom 25 år på de små öarna.

De har ju tusen sjöar, de kanske inte imponeras av tusen öar.

Vad vet jag.


Sofie har i sak helt rätt.
Jag vill inte heller att Den lilla ön ska invaderas av turister.

Men en sak skiljer oss åt; jag tror inte Den lilla ön någonsin kommer att kunna bli en annekterad ö.
Inte av något folkslag.


Den lilla ön ligger inte särskilt lättillgängligt till.

Båtarna går sällan, blåser det för mycket så går de inte alls.

Varken till eller från.


Som då 2008, sista året som vi har alla barnen med, flocken samlad, och vi håller på att fullständigt blåsa inne. 
Inga båtar lägger till om blåsten, meltemi, är för kraftig.
 Vinden viner och dagarna går.

Vilket de plägar göra på Den lilla ön, bara lite långsammare.

I en vecka står ön utan någon som helst kontakt med omvärlden, maten tar slut, vår tonfisk på burk likaså, och dessutom närmar sig vår hemresedag.


När det blåser hårt och båtarna vägrar angöra och planet hem och våra sju flygbiljetter ser ut att frysa inne – då går tiden lite för fort för komfortabelt läge.

Så vi våndas.

Och vi väntar.

Kisar mot horisonten och pladdrar terapeutiskt med alla som har fungerande hörsel.

Nervöst.

Den svenska familjen som anländer i år har nästan inga pengar med sig.
Bankomaten, som de läst om i guideboken att finns, har bestämt sig för att bara acceptera vissa Visa-kort, inte alls alla och absolut inte Mastercard och Amex.
Även om det står skyltat så på fronten.

”Vad ska vi göra?”, undrar de.

”Vi har knappt pengar att bo för, ännu mindre äta och hur ska vi ta oss härifrån?”
De får till slut pruta på ett rum hos vår landlady, de äter pasta och ketchup hemma på balkongen och de får växla till sig 50 euro med mig så de kan köpa båtbiljetter därifrån.


De tvingas åka vidare till en ö med fungerande bankomat och de har bara ren tur att alla båtar går enligt tabell, att vinden håller sig lugn.
Jag tror inte deras bild av Vår lilla ö är den bästa, ingen ö de lyriskt kommer att berätta om när de kommer hem.


Eller förra sommaren.

Då vi, efter att barnen rest hem, bestämmer oss för att stanna längre än förbokat och planerat.

En natt, den 14 juli, är hela byn absolut proppfull.
Vi ägnar några timmar åt att vandra runt och fråga varenda rumsuthyrare men ”ochi”, inte det minsta lilla kryp-in finns att uppbringa.
Jo, ett.

Vi får låna Michailis flickväns tält nere på campingen när hon är hemma i Aten under sin semester.

Så en natt i tält, svettigt och sandigt, och visst det funkar.

Men optimalt och semesterbekvämt?
Nja.
Att ha pengar på ön går inte alltid att räkna med.
Båtarna går lite som det passar och du kan aldrig vara helt säker.

Rummen är få och måste under högsäsong bokas i extremt lång tid före ankomst.

Ibland är maten slut.

Alla restauranger serverar pasta med tomatsås.

Och är du inte beredd att bitvis ha ont i magen av oro för något som inte fungerar, eller av ren hunger, så kanske all inclusive på resort i Thailand är ett bättre alternativ.

Men ändå.

Den lilla ön är ändå den lilla ön och jag tror, tvärtom mot Sofie, att vi inte behöver känna oro för invasion.
Och ja, vi kom hem med sista chansen.
Helt plötsligt avtog vinden, sista möjligheten att ta oss in till Piraeus uppenbarade sig och vi kom med.

Med båten och med planet hem till Sverige igen.
Till fläskfärsen på Ica och värmeljusen på Ikea.

Min lycka är en bilolycka

Han står med väskorna och väntar.

”Staso, parakalå”, flämtar jag till busschauffören, med panikens svettpärlor på min panna.

Han säger att han inte kan stanna och viftar med handen över den trefiliga motorvägen.
Mitt rationella jag kan förstå honom.
Men inte det kissnödiga jag som står framför honom och kniper med alla de stackars muskler som kan finnas kvar efter tre födda barn.
Just de barn vi nyss har lämnat på Atens flygplats. 

Året är 2009, månaden är juli.
Själva ska vi tillbaka till hamnen och ut på öarna i två veckor till.


Jag har klarat nästan en och en halv timme på bussen, det kanske är tre kilometer kvar in till Piraeus, men nu går det inte längre.

Jag sitter på platsen intill min man och kniper med handen i skrevet som ett barn.


Ett mycket litet barn.


”Du får ta väskorna, jag måste av. Jag fixar inte det här”, säger jag och ser framför mig hur det snart börjar skvala utför de bara shortsbenen och ned vidare på bussgolvet.


Rinner in under de nyanlända turisternas väskor för att där bilda stora pölar.
Så jag kastar mig fram till den stackars busschauffören, ber honom stanna med en – som vanligt – hemsnickrad grekiska och håller samtidigt för munnen.
Jag vill ju inte han ska tro att han har att göra med en 43-åring som inte kan hålla tätt, bättre i så fall han får tro att jag är åksjuk.


Han kan inte stanna, säger han och rattar vidare det tunga fordonet i en så där 100 km i timmen.


Med en hysterisk svenska intill sig med handen för munnen och med sprängfylld urinblåsa.


Så.

Plötsligt.
Min lycka är att en bilolycka har inträffat och att busschauffören bromsar in och således kan ta sig in till kanten.


Han släpper av mig precis vid smällen, en svart BMW ser jag med kvaddad front, men bryr mig föga.

Jag har annat i mitt fokus.

Busschauffören dröjer kvar för att vänta in mig, i sin tro jag bara ska kaskadspy lite, men jag viftar iväg honom.


Vill inte bjuda bussresenärerna på mig kissandea nu när jag ändå tagit mig av.



Så han drar i väg, med TV-chefen och våra väskor ombord, och jag letar förtvivlat efter någonstans att sätta mig.

Det finns så klart inte.

Tills jag upptäcker en smal avrinningsränna för regnvatten.


Perfekt.


I tre minuter skulle jag tro att jag sitter, på första parkett vid olyckan, och bryr mig längre icke det minsta om vilka som ser eller anar eller ens bryr sig.


Det här handlar om mig och min kropp och den smärre katastrof som just avvärjts och så skönt det nu kan vara.

Sen?
Efter det?
Jag börjar vandra efter motorvägen in mot Piraeus, hittar en liten buske och sätter mig en sväng till när krampen släppt, och sen tar jag en taxi till TV-chefen och ännu en historia har fått ett lyckligt slut.

Utan att det skvalat in och bildat pölar under de nyanlända turisternas väskor, rullväskor och ryggsäckar, som står samlade i mitten av buss X96 på väg ned mot hamnstaden Piraeus.

Får se inköpen som bistånd

Blir prisvärd om du flyttar perspektivet.

Vår lunch i Grekland, om vi inte befinner oss långt från där vi för tillfället lagt våra hattar, är väldigt invand.

Det självklara valet under många år och ärvd från mina första båtluffar i ö-världen för 25 år sedan.

Morgonfärskt bröd från byns bageri.

Skäres i skivor.

Riktigt fet majonäs, gärna av märket Hellmans.

Smetas i botten.

Tonfisk på burk i rikliga mängder.

Trycks ut i ett jämnt lager.

Lokalodlade, solmogna och vanvettigt smakrika tomater.

Skivas likaså och sprids i önskad mängd över tonfisken.


Grön paprika i skivor om 13-åringen är med, hon är besatt av paprika, och krispig röd lök. Också den odlad på Den lilla ön.

Salt.
Peppar.
En stor succé är skapad för både stora och små, ren genom många leder.


Men det är det där med tonfisken.

I ett land där all färsk fisk är dyr, med ett utfiskat hav och knappt några fiskare kvar heller som följd, så kan de ju inte dumpa priset på tonfisk på burk.
Någon slags balans mellan firrarna måste det vara och årets värde på tonfisken uppgår till 30 kronor burken.
Tre i ett pack kan du får för 76 kronor. Normal storlek, som Ica:s egen här hemma.

Det kan knappast kallas prisvärt.


Rasande gott, förvisso, men inte prisvärt. Och jag är som min bror i de allra flesta fall; saker ska vara prisvärda.

Tonfisken inte undantagen.

Delfinsäker tonfisk på burk.


Varje år pratar vi om att vi borde ta med oss tonfisk hemifrån, här där de kostar en tredjedel, men var gång när vi kommer till beslut och handling; orka.
Vem ids släpa ett kilo tonfisk i packningen till Grekland bara för att vara prisvärd och ekonomisk?

Jag har i alla fall rest alltför mycket med mamma och pappa i min barndom, med bilens bagage fylld av spaghettiringar och Felix köttfärssås på burk.


Jag har alltför många gånger suttit på campingplatser i Spanien och Italien och värmt persiljejärpar i sås på triangiakök för att riktigt uppskatta tanken att släpa konserver genom luftrummet på 10 000 meters höjd över Europa.
Efter halva semestern i år, två veckor, reser jag med barnen in från Den lilla ön till Aten för att sätta dem på planet hem till Sverige.
Jag har även sidouppdraget att fixa billigare tonfisk ut till Vår lilla ö, där min make väntar.

Det går inte.


Tonfisken är lika dyr precis överallt, på den stora supermarketen likafullt som på den lilla mini-marketen invid hotellet, och jag bestämmer mig.

Vi får istället se våra tonfiskinköp varje sommar i Grekland som en biståndshandling.

Som vår möjlighet att stärka upp det grekiska budgetunderskottet så att de slipper att strejka när barnen ska flyga hem ensamma över Balkan, Centraleuropa och halva Sverige och krångla till det för oss.
Först då kan tonfisken kallas prisvärd.

Han ska skicka vänförfrågan

Plötsligt dyker en vän från Facebook upp.

Han heter Spyros Zorbas och vi är vänner på Facebook.

Vi möttes på Den lilla ön förra året, pratade några kvällar och på strandbaren på dagen. Pratade om sådant som man pratar om när man möts på semester.

Om ditten och datten, om hur det är att bo i Aten, hur det är att bo i Stockholm.

Men skillnaden när man möts på semester är oftast att man djupar snabbare än i vanliga fall. Åtminstone gör jag det, och dem jag möter.

Semestern är kort, tiden knapp och ska väsentligheter sägas så måste man gena något i kurvorna, för att det överhuvudtaget ska vara intressant att lägga tid på varandra.

Men det innebär också att vi snabbt blir vänner, jag och Spyros, och självklart är vi kompisar på Facebook.

Vilket gör det till en skön situation när vi i somras sitter på Den lilla ön och äter och Spyros plötsligt kliver in på restaurangen och jag får presentera honom för Göran och Ana som ”min vän på Facebook”.



Jag bestämmer med taxichauffören, som kör oss från favorit-italienaren i Pefkakia, att han ska hämta upp oss på hotellet dagen efter för att köra oss till flygplatsen.

Vi byter telefonnummer och jag skriver både mitt namn och ordet ”rum” före siffran 405 med grekiska bokstäver på lappen. Vilket imponerar på honom och ger mig snabbt en rabatt på fem euro på det fasta priset till flygplatsen. 
För 45 euro, inklusive vägtull, lovar han att säkert och i bra tempo ta oss till målet.

Prisvärt, som brorsan skulle ha sagt.


Men dagen efter är det inte Kostas som står där vid hotellet med sin taxibil.

”Kostas fick problem med sin bil, han var tvungen att åka till verkstaden”, säger kompisen Giannis.

”Det är lugnt”, säger jag.
Utan att veta hur lugnt det egentligen är, med tanke på att barnens flyg ska komma att försenas ytterligare tre timmar.


Vi packar in oss i Giannis taxi och har cirka 40 minuter framför oss genom ett rimligt trafikläge, mitt på dagen som det är, genom Aten.

Giannis berättar att han inte skulle bo i Aten om han bara kunde välja.

Jag berättar att jag gärna skulle bo i Aten om jag kunde välja.


Han berättar hur less han är på alla svarta pengar, på att behöva betala alla under bordet för att få en tjänst eller ett ärende utfört.

Bara ett vanligt läkarbesök kräver 300 euro i kuvertet för att bli seriöst ägnad åt som patient.

Läkare, statstjänstemän, brandkåren, alla ska ha svarta pengar.

Han spyr på skiten, säger han.


Jag vevar igång den vanliga visan om ganska höga skatter, men å andra sidan offentliga tjänster som utförs utan svarta pengar. Om föräldraledigheter och god sjukvård till alla.

”Man ska betala skatt”, kommenterar min 16-årige son från baksätet.

Han berättar om sin lärare som nyss genomgått en operation värderad till 80 000 euro för enkom den vanliga patientavgiften.

Giannis lyssnar intresserat och tycker att vi ska byta ett tag.

Han vill bo i Stockholm, jag vill testa Aten – hur svårt kan det vara?
Och när han svänger in framför den den ståtliga och rätt nya, dessutom förmodligen till delar med svarta pengar byggda, Elefteris Venizelos-flygplatsen så byter vi e-postadresser.

”Vi kan bli vänner på Facebook”, säger jag och han skiner upp.

”Självklart”, säger han och lovar att skicka en vänförfrågan så fort han kommer åt en dator.


Och nästa gång vi kommer till Aten och jag öppnar en dörr till en taxi så kan det vara min Facebook-kompis Giannis som sitter bakom ratten.
Och kör mig hem till min Facebook-kompis Spyros, han som bor i ett hus vid kusten på vägen mellan centrala Aten och flygplatsen.

Världen krymper.

Alla dessa märkliga möten

De läser tidningarnas förstasidor.

Jag lämnar barnen sovandes på hotellrummet i Aten.
Jag har lovat att inte väcka dem före klockan 11, de stackars små liven, eftersom de inte somnade förrän efter ett på natten.

Middagen på Il Postino blev sen.

Varsin pasta carbonara, en fanta, en cola.

När jag i flera timmar försökt att i det längsta vara en tyst och snäll mamma så smyger jag upp.
Hyschar irriterat åt vattenkokaren så jag kan få mitt te och duschar med en tunn, tunn stråle. Knappt en droppe i taget.


Klockan nio ger jag mig i väg.

Ska försöka införskaffa nyheter om strejkläget och fixa något att äta till barnen.

Och kanske tonfisk på burk, vilket är en helt annan historia som jag återkommer till. 

Jag stirrar bort en man från den publika datorn i hotellets reception och får min tilldelning, 20 minuter på nätet.

Inget nytt att finna.
Inget på de svenska nyhetssajterna, inget på Norwegians sajt, inget på svenska ambassaden i Atens sajt, inget kan jag hitta.


Jag går ut på gatan, som redan vibrerar av hetta. Det kommer att bli en riktigt varm dag i dag också.

Två män står utanför en av de karakteristiska små kioskerna i ett av gathörnen. De läser på morgontidningarnas förstasidor.

Jag ser båtar på bild, vilket oroar mig.
Jag vevar igång den skrala grekiskan och undrar om de har koll på båttrafiken ut från hamnarna i kväll, speciellt Piraeus som jag ämnar lämna fastlandet från.
De berättar att båtarna inte omfattas av konflikten och undrar nyfiket vart jag ska.

”Den lilla ön”, säger han, ”där har jag en god vän som har en restaurang”.



Han börjar prata om mannen, vad han heter, var hans restaurang ligger.

Fem minuter från hamnbyn och den har även en liten butik.
”Man går liksom upp för en backe, genom byn”.
Jag känner varken igen beskrivningen av restaurangen eller namnet på mannen som är hans vän.

”Menar du verkligen Min lilla ö?”, undrar jag och han vidhåller.

Klart det är den.

Han har ju varit där fyra gånger och det är en väldigt, väldigt nära vän, understryker han.

Och ber om ett papper från kiosken. Han håller upp det mot väggen och börjar skriva.

Namnet på kompisen.

Ett meddelande, en hälsning.

Namnet på sig själv.



Han heter Fontas, kompisen Dimitris, men kallas för Jim.
Och meddelandet lyder:
”Bjud denna kvinna på all ouzo och all öl hon vill dricka och sätt notan på mig”.

Jag tackar genom att ta honom i hand och våra vägar skiljs.

Kan inte med att säga att jag dricker varken det ena eller det andra och framför allt, att jag inte vet vart jag ska gå med lappen.
I rummet på hotellet ligger barnen fortfarande och sover när jag kommer tillbaka.

Kramar hårt men varligt

Varför kan saker inte bara funka?

Förra sommaren fungerade det helt utan problem.

Efter halva månaden i den grekiska ö-världen åker jag och TV-chefen in med fem barn till Aten.
Sätter dem på planet till Sverige och schvopp så är det hemma hos sina föräldrar ”på andra sidan”.
 Som jag slarvigt uttrycker det.

Sen drar jag och TV-chefen ut till Den lilla ön igen för några veckor till.

Ingen av tonåringarna vill vara en hel månad på Den lilla ön längre. 

Det är för svårt att kolla statusuppdateringarna på Facebook med ett alltför fluktuerande nät.


Ett öppet wifi som fungerar som bäst på morgonen vid nio-tiden och uppe vid kyrkan i byn och när Irini på postkontoret har startat om routern.


Med ett öppet nät som funkar i stil med ”när vinden vänder, klockan slår och tuppen gal” så brister till slut våra nästan-vuxna barns tålamod.

Så i år.
Två veckor för två barn.

Sen hem.

”Jag bokar Norwegian och direktflyg så de slipper byta”, tänker jag.
Men visste då inte att torsdagar blivit grekernas generella strejkdag, att det är då de hårda krispaketen klubbas i det grekiska parlamentet.

På barnens hemresedag är det anställningstryggheten som ska försämras.

Det kunde ju inte jag veta.

Flygledarna strejkar partiellt och de kommun- och statsanställda hela dagen.

Kaos råder.



Barnens plan hem försenas först till klockan 16.15, från 12.25, vilket på grund av missad slot-tid försenas ytterligare till 19.10.

All förskjutning och förflyttning ställer till så vansinnigt mycket besvär att jag bara inte orkar gå in på alla detaljer.

Men det innefattar en pappa till barnen som plötsligt och helt oplanerat måste övernatta med sin Sofia i vår lägenhet i Solna på väg ned till Halmstad.

Det innebär 118 skickade och mottagna SMS, kanske en kvart sammanlagt i telefon och viss data roaming.


Det betyder en plastbror Robert som från Borlänge måste transportera en extranyckel till vår lägenhet från Dalarna till Stockholm, dit han ska ned på ett möte. Han lämnar nyckeln till Fadi, som jag ringt från Aten och som äger vår kvarterspub Dick Turpin.

Det handlar om ett mycket trevligt och hjälpsamt svenskt par som seglat två veckor i Grekland och som lovar att ta hem barnen från Arlanda med taxi till Solna.

Det innebär en TV-chef som toksurfar med iPaden från Den lilla ön, och ringer till Norwegian för att försöka få loss lägesrapporter.


Det inbegriper självklart två tonåringar som från klockan 13 inte ätit något och som före take off sitter instängda i ett plan som ”inte serverar mat och dryck på marken”.

Och det innefattar en morsa som känner sig som skit. Som förbannar sig själv och funderar på all inclusive på resort i Thailand eller vart fan som helst som det går charter.


Som själv sitter på en båt på väg ut mot Den lilla ön och inte kan göra ett skapandes grand.

Det extremt hjälpsamma paret, Anders och Linda, har jag lovat att bjuda på drinkar där de bor i SoFo.

Fadi får jag tacka genom att dricka mer av hans halvtacky vita vin på Turpin och ge rejält med dricks och alla andra i hela världen kramar jag hårt, men samtidigt varligt.

Utom grekerna som strejkar när min barn ska ut och flyga.
Inte heller Norwegian som tappar bort 13-åringens väska på utresan och missar slot-tiden på vägen hem.

De kramar jag ihop så att de som muränan på fiskebåtens däck kippar efter luft.

Bad woman.

Hon kippar av förnärmelse

Muränan kippar inte längre på båtens däck.

Muräna kallas smerna på grekiska.
En stor ful slamkrypare som lever i klippskrevor och ibland fastnar i fiskarnas nät.
”Vi kallar dem ”bad woman”, berättar Xristos.
Han är inte fiskare men har koll på allt.

Jag tittar med vämjelse på den fula varelsen på Timios Stavros orangea däck.
Den har sedan länge slutat att kippa efter luft.
”Bad woman”, tänker jag och undrar hur grekernas kvinnosyn egentligen ser ut.

Som det där med verben.

Som alltid böjs i maskulinum även om det så är en hel fotbollsplan full med kvinnor och en enda man.

Som styr verbformen.


Någon dag senare står jag och laddar min telefon i ett el-uttag utanför businessloungen på båten ut mot Den lilla ön igen.

Jag har lämnat barnen på flygplatsen och har två veckor ytterligare i den grekiska ö-världen.
Utanför business loungen är det viktigt att man har rätt biljett, så de har placerat en kontrollant utanför dörren.

Med vilken jag slår mig i grekisk-engelsk slang.

Jag grekiska.

Han engelska.

Han tycker jag borde gå till receptionen och uppgradera mig till business.


Han kan några ord på svenska efter att ha arbetat på lyxkryssare mellan Rostock och Italien och han har en tysk flickvän som nu, efter sex år med honom i Grekland, pratar flytande grekiska.
Plus att hon kan engelska, italienska och lite nordiska.

”Hon är väldigt smart”, säger han och påpekar att han tycker jag ser tysk ut.

I sammanhanget tar jag det som en komplimang.

Men det här med grekiska kvinnor då?

Jag berättar för honom om min stolsgranne i avdelningen på båten där jag köpt sittplats.

Som, trots att båten är knökfull till sista plats, tagit en lös stol för att vila sina fötter på i nivå.
Benen komfortabelt rakt fram.

Vi sitter på rad ett.

Flera greker kommer och frågar och de kan få ta stolen för att sitta och absolut inte.

”Ochi”, säger hon varenda gång, ”här ska jag ha mina fötter”.

Jag ger henne onda ögat lika ofta, men det bekommer henne inte.

Det minsta.


Hon tycker det är skönt att sitta i en flygstol med fötterna utsträckta och det skiter väl hon fullständig i om hennes medresenärer tvingas stå i sju timmar.

Jag berättar det här för vakten vid businessloungen och han dunkar symboliskt huvudet i väggen.

Han kallar till sig en städare och återberättar snabbt på grekiska för honom vad jag nyss sagt.
De himlar unisont med sina fyra ögon och ser ut att vara fullständigt överens.

Städaren böjer sig fram och viskar förtroligt på klen engelska.

”Du ska veta att grekiska kvinnor är ena jävla bitches”, säger han.

Bad woman, tänker jag.
Och ser framför mig en muräna som ligger på båtens däck och har slutat att kippa.

För länge sedan.


Den grekiska kvinnan blir av med stolen när en besättningsman skäller ut henne och brutalt rycker undan stolen så att hennes fötter tjongar ned i golvet med en smäll.

Han bär fram den till en äldre dam med kraftig övervikt och svettdroppar på överläppen och erbjuder henne att sitta.

Kvinnan i stolen intill kippar en stund av förnärmelse, men kommer över det relativt snabbt.

Bad woman?

Jävla bitches?

Nja, jag kan inte riktigt tro det.

Jag tror hon bara chansade.

Går det så går det och hon kalkylerar säkert iskallt med att behöva kippa teatraliskt en stund om det inte funkar.

Allt kunde ha blivit hans fel

Jag frågar om de tycker jag är en skitmorsa.

Vi kommer ut från hotellet.
Tre timmar tidigare visade termometern 42 grader och vi är i Aten för att barnen ska hem till Sverige.

Jag följer dem in till huvudstaden och flyplatsen och ska därefter tillbaka ut till Den lilla ön igen.
Nu är det något svalare ute.
Klockan är halvnio på kvällen och det är fortfarande fuktigt.
En taxichaufför på gatan utanför hotellet vinkar oss till sig.
Jag vill visa mina barn Plaka.
Trots alla gånger vi rest via, och genom, Aten så har det aldrig blivit av.


Taxichauffören är äldre, så jag chansar inte med engelskan - jag kör grekiska.
”Vi vill åka till Plaka”, säger jag.
Det vill absolut inte han.
”Men vad ska ni dit och göra?”, undrar han.

”Äta mat? Det är bara turistfällor där”, säger han och jag svarar att jag vet och att vi inte alls ska äta utan bara titta lite och shoppa.

”Shoppa?”, säger han ”vadå, souvenirer eller?”
Jag svarar att ”ja, typ”.

Det är tydligen inte aktuellt.


”Låt mig få köra er till en fantastisk restaurang nere vid en liten hamn. De serverar en makalöst god färsk fisk, bra grekisk mat”.

Jag förklarar att mina barn ätit grekiskt i nästan två veckor och att jag nu lovat dem italienskt.

På en restaurang som vi hittade i fjol, utan turister, och som vi gillar skarpt.

Han ber mig att visa på kartan var restaurangen ligger och vad den heter.
”Den heter Il Postino”, säger jag och pekar ut området Pefkakia på kartan.
”Där, ganska mitt i”.

Han snörper ihop munnen.

”Pefkakia”, fnyser han.

Det stället har han aldrig hört talas om.
”Kom igen”, säger han, och bullar återigen upp med färsk fisk, en fantastisk liten restaurang utanför kaosets Aten.
Bra grekisk mat.


Jag vidhåller mitt ”tack, men nej tack”, och undrar försynt om han inte skulle kunna tänka sig att köra oss till Plaka ändå?

Trots allt?
”Nej, det är demonstrationer på Syntagma i kväll, jag kör inte till Plaka”, säger han bestämt och kniper ihop munnen till ett streck.
”Men snälla, Syntagma ligger ju i utkanten åt andra hållet, kör oss bara till kanten hitåt”.

Jag pekar på kartan.
Nej.
Han har bestämt sig.
”Varför ska jag ta fem euro av er för att köra er till en turistfälla? Det gör er dessutom bara gott att gå”.

Han granskar barnen uppifrån och ned.

”Ni har unga friska ben”.

Jag tackar genom att ta honom i hand.

”It´s nice doing business with you”, säger jag på engelska.

Här brister grekiskan, likafullt som när jag ska försöka förklara att jag har inflammation i hälsenan och gärna åker taxi.

Jag ger upp.
Och vi börjar gå.

30 minuter ska det ta enligt den ovillige taxichauffören, men redan efter fem minuter börjar jag ångra mig.

När tjackpundarna blir fler och fler, tiggarna nästan ligger vid våra fötter och de albanska och rumänska hororna står med ett par meters mellanrum.

Och tittar lystet efter den 16-årige sonen.

Vi är i området mellan Omonia och Marni och bortanför Ominia, åt Piraues-hållet till, blir det ännu värre.

Trånga gränder.
Ännu fler tiggare, pundare och horor.
Nu är det 13-åringens tur att vara skeptisk.
”Om det händer oss något”, säger hon och greppar efter min arm för att hålla den hårt, ”så är det den där taxichaufförens fel.

Jag frågar om de tycker att jag är en skitmorsa.

”Nej, jag tycker det är intressant, jag”, säger 16-åringen.

”Jag har aldrig sett så många horor förr”.
Intressant eller ej, vi vänder åter mot Omonia.
Det har blivit för mycket av allt som inte kan sammankopplas med ett sunt leverne och vi tar tunnelbanan en station till Monastiraki.
Där ser vi Parthenon upplyst uppe på berget, där får 13-åringen sitt schackspel och 16-åringen sitt backgammon - eller tavli som grekerna säger.
Och taxichauffören kan fortsätta vägra att köra turister till fällorna i Aten.

Mitt i ett grekiskt drama

Lapparna på väskan visar att den färdats via Warzawa ned.

Plötsligt börjar hon att skratta – och kan inte sluta.
”När jag får sparken härifrån ska jag flytta till Din lilla ö och gifta mig med en fiskare”, säger hon.
Mellan skrattattackerna.
Hon jobbar på avdelningen för försvunnet bagage på Atens flygplats och berättar för mig att hon sitter med gråtande och skällande resenärer i örat hela dagarna.
Jag har varken gråtit eller skällt, jag försöker bara lokalisera 13-åringens väska som blev kvar i Stockholm.
Bagage försvinner.
Det händer.
Och oftast innebär det inga större problem.

Som den gången då jag 1991 hade gift mig med barnens far och gravid och iklädd brudklänning satt mig och min make på planet mot Aten för en riktig smekmånad.
Fyra veckors båtluff i den grekiska ö-världen.
Då är det kanske lite snöpligt att utan ryggsäckar, enbart brudbukett, anlända till flygplatsen i Aten klockan 12 på natten.
Skillnaden är att vi den gången skulle tillbringa första natten på hotell i Aten, vid den larmiga rondellen vid Omonia, och att väskorna anlände fyra på morgonen till hotellet.
Som sagt.
No big deal.
Men nu.
När vi ska ut på öarna direkt är det besvärligare. Särskilt då vi ska till ön där det finns … ingenting.
Kanske lite tonfisk, frukt och pasta om båtarna anlöpt som de ska, glass i botten på frysboxen och gärna med frysbränna och, i den lilla presentaffären, askfat med delfiner på.

”Vi ska till Vår lilla ö med båt klockan 14”, säger jag från poolkanten på hotellet på den lite större ön, där vi tillbringat vår första natt efter ankomsten till Grekland.
Jag undrar om hon känner till Vår lilla ö, hennes kollega på flygplatsen dagen före hade nämligen inte en aning.
”Jag har vänner som har varit på Er lilla ö och jag skulle så gärna vilja åka dit”, säger hon.
Och det är här hon börjar skratta.
Ett varmt, kluckande och intensivt skratt.
”När jag får sparken härifrån ska jag åka till Din lilla ö”.
Hon beskriver bilden av lugn och ro.
Bilden av hur hon, efter att ha fått ett ordentligt bryt på sin sista resenär, hittar en varm och vänlig fiskargubbe att gifta sig med.

Jag tycker att hon verkar ha ett tufft liv och funderar för mig själv om det där brytet kan tänkas ligga nära i tid.
”Det låter som en grekisk tragedi”, säger jag.
Och hon skrattar ännu mer och får med mig i sitt kluckande.
”Jag befinner mig mitt i ett grekiskt drama”, säger hon men rättar sig snabbt.
”Förresten, inte mitt i, jag är precis i början”.
Mina skrattårar rinner.
Min man sitter torrkindad intill och fattar inte mycket.
Hon samlar till slut ihop sig och lovar, tvärtom mot kollegan från dagen före som inte hade någon ”delivery service to Your little Island”, att väskan ska komma samma kväll.
Med nattbåten.

Den ska fraktas från Sverige, från Elefteris Venizelos-flygplatsen i Aten till hamngate sju i Piraeus, 90 minuters väg från flygplatsen, och ombord på stora Blue Star-färjan som ska anlöpa Den lilla ön klockan ett på natten.
Jag är skeptisk.
För att inte säga mycket skeptisk.
Det Grekland jag känner jobbar inte riktigt på det rationella och stringenta viset.
Min 13-åriga dotter, om vems väska hela historien handlar, irriteras över min skeptiska hållning.
”Du får inte prata så, då kommer den aldrig fram”, säger hon.
För även om vi stresshandlat upp oss på ny bikini, flip-flops, shorts, sov-T-shirt, trosor, sarong och solglajjor på Den större ön så är det inte samma sak.
Hon vill ha sina kläder och sin kortlek, det som hon packat själv.

Så första dagens natt på Den lilla ön sitter vi klockan ett på tavernan i hamnen, tillsammans med våra Lilla ön-vänner, och väntar.
Koncentrerar oss på att den stora båten ska dundra in och plötsligt förvandla den lilla sömniga ön till ett blinkande och blippande inferno.
Jag är fortfarande skeptisk, men vågar inget säga mer.
Jag har, dessutom, noga antecknat cargo-numret på den försvunna väskan från PIR-rapporten på en papperslapp.
Och så.
Båten kommer in.
Den moderna tidens hippieflock stiger av för att bege sig till den fria campingstranden. Ombord stiger min man, med en skrynklig lapp i handen, och med 13-åringen i släptåg.
De frågar första bästa besättningsman efter väskan och han pekar mot de enorma högarna efter båtens högra långsida.
Styrbord.
”Herregud”, tänker min man, ”det går ju inte att börja leta här”.

Båtarna gör så korta stopp i hamnarna som möjligt, det finns ingen tid att börja röja bland andra människors bagage.
Han hugger en vitskjortad man med guld på axlarna, viftar med cargonumret och får genast hjälp.
En väska står inlåst i en bur för sig, mannen i skjortan låser upp och ja, det är hennes.
Livet leker.
13-åringen är glad igen och min skepsism kan begravas djupt.
Lapparna på väskan visar att den färdats via Warzawa på vägen ned och för mig hade den kunnat resa via Kina.
Grekerna har visat en sida jag inte trodde fanns och lugnet lägrar sig åter över Den lilla ön.
Med 160 bofasta, åtta restauranger under högsäsong och en liten presentaffär som endast erbjuder askkoppar med delfiner på.