 | |
| 17-åringen tillsammans med Ana, hjältinnan. |
Det blev en dramatisk dag.
Vi sitter på restaurangen i Kalotaritissa och vid ett bord intill faller plötsligt Bessis mamma ihop.
Ana är sjuksköterska.
Hon kastar sig utan vidare reflektion upp vid Bessis förtvivlade skrik.
”Mana! Mana!”
Vi vet ännu inte om det var hjärtstillestånd, om något fastnat i halsen eller vad. Vi vet bara att det vi bevittnade, när Bessis mamma en kort stund var död och brutalt tillbakaryckt till livet av Anas insatser, för alltid kommer att finnas i våra medvetanden.
Hur nära livet och döden ligger intill varandra.
Hur en trevlig måltid kan förvandlas till den sista.
Det Ana gjorde för denna kvinna, som efteråt får kvarstanna under observation av öns enda läkare, berörde mig djupt.
Inte bara för att min egen mammas död - där det inte gick det lika bra - kommer tillbaka, utan för att Ana för alltid kommer att vara min största hjältinna.
Alla var rejält tagna, stora som små.
Att på kvällen gå på Nikolas dop i bykyrkan Stavros kopplade naturligt samman liv och död, medan vi alla debreafade oss på olika sätt.
Förmodligen är vi inte klara med det än på länge.
Inte ens Ana skulle jag tro, som dock tydligt gick in i sin professionella roll.
Det var väldigt mycket känslor överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar