Liten guide till en älskad stad

Älskade Athen!

En egen guide till Athen har vi knåpat ihop, min man och jag. Det efter att TV-chefen fått en fråga från en kollega som ville ha tips.
Det finns inga hemligheter i denna; håll till godo.

Athen är en fantastisk stad. Sliten, skitig, rik på historia och karaktär.
Bäst är att åka februari-första halvan juni och september-november, mitt i sommaren är det för varmt och december och januari är rätt råkallt och ruggigt.

In till stan:
Bussen X95 går in till Syntagma. Biljett kostar €5 och inhandlas i den lilla kiosken intill busshållplatsen. Bussen är fräsch men stökig, kan vara överfull, men också väldigt grekisk. Vill ni ha en snabbinjektion av Grekland och komma i stämning är det ett bra om än buckligt alternativ.Taxi kostar ca €35 på dagtid och €50 kvällstid in till centrala Athen. Fråga om priset innan ni åker i väg, men det brukar inte vara några problem.Metro funkar också, kostar €8 per person, men det kan ibland vara långt mellan tågen. Tunnelbana är relativ nybyggd och fräsch tack vare olympiska spelen.

Bo:
Det är så pass prispressat i Athen just nu att det går att hitta bra boenden (4-5 stjärnor) i centrala Athen för rimliga pengar (700-900:-/natt o dubbelrum) – det går naturligtvis att hitta hotell med färre stjärnor och därigenom ngt billigare.

Riktigt, riktigt bra och riktigt, riktigt dyrt är (och här har vi aldrig bott, bara besökt deras pianobar, mer om det längre ner):

Hotel Grand Bretagne

Mer budget, (3-4*) men fortfarande bra är:

Magna Grecia Boutique Hotel
Athens Diamond Homtel
Best Western Amazon

Lite dyrare:

Royal Olympic Hotel
Electra Palace Hotel
Amalia Hotel

Alla är bra. Centralt placerade och med bra standard (Best Western Amazon är det beroende på av om du får ett nyrenoverat rum eller inte).

Att se:

Nya Akropolismuseet. Ligger alldeles intill ingången till Akropolis. Ett fantastiskt museum som invigdes för bara några år sedan. Du vandrar upp genom historien och genom Akropolis, förbi utgrävningarna och vardagsföremålen de hittat nedanför klippan hela vägen, förbi de statyer som stod på tempelgården och som offrades till gudarna och slutar uppe vid de fresker som sitter närmast taket runt hela templet. Notera hur extremt noga de är på att berätta vem som stulit fresker och var de finns, British Museum t ex, och missa inte att se filmen om Akropolis på mellanvåningen (tar tio minuter).

Parthenon, naturligtvis. Ta en promenad upp på Akroplisklippan. Hänförs och fundera över hur fanken de kunde bygga hela grejen för 2 500 år sedan. Det kan vara värt att hyra en guide, de är licensierade och bär då ett intyg runt halsen, och kan på en timme berätta och förklara mer – men det går också alldeles utmärkt att bara strosa runt, läsa på skyltar och i guideboken.

Plaka – det gamla området nedanför Akropolis kommer ni inte undan. Det är väldigt turistigt, men genuint. Inkastare på restauranger och turistaffärer som säljer diverse saker du inte behöver.
Men i Plaka, alldeles intill Akropolisklippan, finns också en liten gömd juvel – Anafiotika – som byggdes upp av ö-bor från Anafi som vill skapa ett ö-likt kykladiskt hem i Athen. Få hittar dit, men det är väldigt, väldigt annorlunda jämfört med det i övrigt turistiska Plaka.

När ni kommer ut från Akroplismuseet, eller från entrén till klippan, ta vägen runt klippan. Det vill säga sväng höger när ni kommer ner från klippan, eller vänster när ni kommer ut från museet, vandra längs den stenlagda vägen runt klippan – ta en paus vid restaurangen Lontos och ät en grekisk middag eller ta ett glas vin innan ni fortsätter ner mot Monastiraki och folkvimlet igen.  Notera gärna arkitekturen och de vackra husen mittemot Akropolisklippan som minner om bättre, rikare, tider för Athenarna.

På klipporna mitt emot Lontos samlas Athenarna för att se solnedgången och romantisera. Här stod också påven när han skulle välsigna Athen, men buades ut av alla grekortodoxa kvinnor som vallfärdat till Athen för att mota bort den katolska kyrkan från Grekland.

Att besöka den gamla Olympiastadion är också speciellt och ger verkligen en känsla av historia. Panathenaic Stadion, som är byggd i marmor, ligger alldeles intill den stora parken i centrala Athen, i vars lummighet presidentpalatset är placerat och som gränsar till Syntagmatorget och parlamentet. När ni vandrar i parken kommer ni säkert stöta ihop med de sköldpaddor som också bor där. På Stadion ska ni speciellt notera statyerna vid stadions kortände som föreställer den virile idrottsmannen på ena sidan och på den andra sidan den inte längre lika virile idrottsmannen. Ett bra tips är att hyra de hörlurar som erbjuds vid entrén, då får ni hela stadions historia på en dryg halvtimme.

Solnedgången från Lycabettus är magisk. Vandra upp på klippan, tar en halvtimme och ger lite svett, eller ta en taxi upp på baksidan och gå sista biten (7-8 minuter) eller ta bergbanan genom berget upp på toppen.
Sätt er på utsiktsplatsen och se hur Athen breder ut sig. Gå in i det lilla kapellet och tänd ett ljus. Sätt er på uteserveringen och njut en öl eller ett glas vin och se hur solen sänker sig över staden.

För att få en glimt av vardagslivet i Athen och känslan av en annan stad är matmarknaden och kvarteren runt Omonia värda ett besök. Kvarteren kring Omonia är däremot lite stökiga och har i alla fall tidigare varit fyllda av narkomaner och uteliggare. Nu har polisen rensat och städat bort mycket av det värsta, men fortfarande är vi försiktiga att röra oss där på kvällar och nätter. Även mängden horor från Balkan är påfallande kvällstid.

Monastiraki – loppmarknad och myllrande kvarter med mycket folkliv. På helgerna, framförallt på söndagarna, är kvarteren runt torget fyllda av antikviteter och diverse stånd med allt ifrån bjäfs och skräp till en del fynd. Se upp för ficktjuvar.

Syntagma – The Parlament Square – är det demonstrationer (och det brukar det vara) så är det härifrån det utgår. Syntagma (direkt översatt: konstitution) är det torg som under krisens inledning, 2010-2012, ockuperades av folket som protesterade mot parlamentet på andra sidan gatan, mot makten, EU och Trojkan. Ibland ligger tårgasen tät här men oftast är det lugnt om än alltid med hög närvaro av kravallpolis och vattenkanoner. Kring torget träng lyxhotellen och här börjar också den stora shoppinggatan Ermou.

Ta sig runt:
Taxi är rätt billigt, mycket billigare än i Stockholm, och går att vinka fast nästan var som helst.Tunnelbanan funkar bra och dessutom är centrala Athen inte större än att du kan gå nästan vart än du ska.

Shoppa:
Ermou är den stora shoppinggatan som löper från Syntagma och mot Monastiraki, Athens Drottninggatan. Här hittar ni alla affärer som HM, Massimo Dutti och varuhuset Hondos.

Grekiskt tips är att gå in i Korres butik, på höger sida när du kommer från Syntagma. De har bra organiska duschkrämer och tvålar utan tillsatser samt parfymer, after shave och smink. Allt producerat i Grekland.

Attica är Athens NK. Alla lyxiga märken, men också en massa annat. Kläder, skor, smink, hushållsprylar, sängkläder och mer.

Äta och dricka:
Öl. Barley Cargo är en specialiserad ölpub som ligger några kvarter från Ermou. De har en hyfsat fullsorterad lista med alla Greklands microbryggerier.  Jag gillar Septem, Crazy Donkey eller Santorini av de mindre bryggerierna.

Vin. På Voulis i utkanten av Plaka och nära Syntagma ligger den lilla vinbaren Oinoscent - fokus på grekiska viner, små producenter och små partier. Mängder av spännande viner, många ekologiska, på glas. Vin och Craft Beer är en växande, småskalig, industri i Grekland. När krisen slog till återvände många, inte minst de unga, till de klassiska yrkena och till att bygga sysselsättning till det jorden ger. Oinoscent är en del av den trenden.   

Spondi. Två stjärnor i Guide Michelin. Från 2001, varje år, utnämnd till Greklands bästa restaurang. När vi var där var det väldigt, väldigt bra. Förutom maten en fantastisk sommelier. Vi betalade drygt 2000 kronor för tre rätter, bubbel före maten och kaffe med avec och dricks. M a o – prisvärt för att vara Michelinklass …

Kuzina – grekisk mat ”med en twist”. Bra och trevligt ställe, om de har öppet på takterassen, be att få sitta där. Hänförande utsikt över Akropolis.

På väg ner från Anafiotika – ovan – så passerar ni restaurangen med samma namn. Traditionellt bra och med genomgående god kvalité.

Grand Bretagne är Athens lyxhotell nr 1 – här hittar ni också en fantastisk pianobar. Hälsa på de livréklädda dörrvaktmästarna, passera säkerhetsportalerna, gå rakt fram i den marmorprydda entréhallen och kliv in i baren. Missa inte cigarrbaren en trappa upp om ni är sugen på en cigarr, eller ett besök på den lyxiga toaletten en trappa ner från entréhallen.

Barer:
Hotellet A for Athens som ligger intill torget Monastiraki är en trevlig roof top bar med utsikt över Parthenon och Plaka. Bra drinkar och ofta folkligt fullsatt.

360° heter en annan roof top bar intill Monastiraki. Baren ligger i huset intill stationen och ni tar hissen från gatuplan upp till utsikten mot Parthenon och Plaka.

Området och gatorna bakom hotellet A for Athens vid Monastiraki är full av nattklubbar och barer. Det är här Athens studenter och ungdomar hänger. Myllrande på kvällen, lugnt på dagen.

En trevlig nyöppnad bar/nattklubb är Mpoufos. Snygg, välbesökt, inne och med duktiga bartenders.

PS. Här finns samma guide, fast med bilder inlagda.

En dag är jag kanske till nytta

Muskelavslappnad i Náfplio.

När jag var liten bilade vi under flera somrar till Spanien och Italien på semester. Vi körde vår Volvo, med mamma som rökte i bilen och utan AC, genom Tyskland och Schweiz och Frankrike och Holland och Danmark och Österrike och sådana länder som ligger utplacerade i Europa efter vägen.
Vi stannade på rastplatser och lagade mat på gasolkök, fällde upp campingbord och stolar och åt medhavda persiljejärpar, spaghettiringar, burkkorv och Felix köttfärssås.
Och så campade vi.
I tält.
Mamma och pappa hade inget överflöd av pengar och det här var deras sätt att ta sig ut i världen, med mig och Brorsan illamående och kräkiga i baksätet.
Men det var liksom kul i alla fall.

14 år gammal reste jag på charter med Borlänge-Mia och hennes föräldrar till Rhodos.
Grekland tog fast.
På ett sätt som varken Spanien, Italien, eller de där länderna på vägen, någonsin gjorde.
Jag kan inte förklara varför, som 14-åring vet jag inte ens om jag egentligen ägde någon som helst reflektionsförmåga, men så blev det.
Så är det.
Som 16-åring var jag tillbaka, reste till Kreta med gymnasiepojkvän.
Därefter har det bara rullat på. Tågluffarna, de obligatoriska, hade alltid bara ett syfte oavsett vem eller vilka jag reste med. Vi skulle till Grekland.
Via Italien, med färja Brindisi-Korfu, eller genom dåvarande Jugoslavien - 420 mil med tåg från Borlänge till Athen.
Ios, Antiparos, Santorini, Paros, Naxos ... öarna radade upp sig som pärlband.
Sedan kom barnen.

Första båtluffen med nuvarande 21-åring i magen. Därefter har de bara hängt med, i alla sina ynkliga och lite större åldrar. Antiparos, Koufonissi, Amorgos, Iraklia, Naxos, Paros, Santorini, Sifnos och fler.
Jag tror 16-åringen har varit tolv gånger till Grekland, hon har mer exakt koll än jag, och jag själv har nog sammanlagt varit där över 30 gånger.
Sammantagen tid i flera år, då det oftast blivit en månad eller mer åt gången.
På torsdag, om en vecka, startar grekiskalektionerna igen. Den nionde terminen. Till detta ska inkluderas två veckor av privata intensivstudier i våras - och en vecka till av samma vara kommande sportlov.
”Pratar du bra grekiska nu?”, undrar människor som mig känner och jag svarar att ”nja, jag kan nog göra mig delvis förstådd, men har svårt att begripa när de svarar tillbaka.”
De pratar ju så fort och slarvigt, de där grekerna.

I kväll plockade jag fram böcker och stenciler ur tygkassen, där de legat från sista lektionen i december, med syfte att uppbåda entusiasmen igen.
Entusiasmen och viljan att lära mig ännu mer, tränga än djupare in i det hopplösa språk ur vilket allt stammar - om du frågar en grek - och jovisst, lite kittlande är det allt.
Men jag måste få säga att Xrisi Augis (Gyllene grynings) framgångar och rasistiska poliser som bankar invandrare och flyktingar och en ungdomsarbetslöshet som är gigantisk och fattigdom och elände och kravaller och ett parlament och politiker som inte förmår bära sitt uppdrag utan endast vill sko sig själva, ett totalraserat välfärdssystem och människor som bara ser till sina egna behov och tiggare och hunger och allsköns jävligheter har gjort mig till en tvivlare.
Den starka tron och kärleken till ett land som under 33 år varit mig så närvarande är satt under hårt tryck och jo, jag är en tvivlare.
”Du kanske ska börja läsa italienska istället?”, föreslår Elisabet när jag träffar henne på ett möte i går.
Men nej.
Det ska jag så fan heller.

Det är i motgångar och elände kärleken växer sig starkare, har jag hört, och jag tänker inte göra slut.
Inte nu.
Och förmodligen inte senare heller.
En dag kanske jag kan vara till reell nytta.

Utan Ana hade kvinnan dött

17-åringen tillsammans med Ana, hjältinnan.

Det blev en dramatisk dag.
Vi sitter på restaurangen i Kalotaritissa och vid ett bord intill faller plötsligt Bessis mamma ihop.
Ana är sjuksköterska.
Hon kastar sig utan vidare reflektion upp vid Bessis förtvivlade skrik.
”Mana! Mana!”

Vi vet ännu inte om det var hjärtstillestånd, om något fastnat i halsen eller vad. Vi vet bara att det vi bevittnade, när Bessis mamma en kort stund var död och brutalt tillbakaryckt till livet av Anas insatser, för alltid kommer att finnas i våra medvetanden.
Hur nära livet och döden ligger intill varandra.
Hur en trevlig måltid kan förvandlas till den sista.

Det Ana gjorde för denna kvinna, som efteråt får kvarstanna under observation av öns enda läkare, berörde mig djupt.
Inte bara för att min egen mammas död - där det inte gick det lika bra - kommer tillbaka, utan för att Ana för alltid kommer att vara min största hjältinna.
Alla var rejält tagna, stora som små.

Att på kvällen gå på Nikolas dop i bykyrkan Stavros kopplade naturligt samman liv och död, medan vi alla debreafade oss på olika sätt.
Förmodligen är vi inte klara med det än på länge.
Inte ens Ana skulle jag tro, som dock tydligt gick in i sin professionella roll.
Det var väldigt mycket känslor överallt.

”Jag städar inte efter andra”

”De har bara försett sig själva”

Inne på fjärde veckan i Grekland är det dags att ge vår bild av grekernas egen krismedvetenhet.
I fjol, under den då relativt färska krisen var vi också här i fyra veckor, och majoriteten av dem vi pratar med nu och då är överens; det som händer i Grekland nu är inte deras fel.
Det är politikerna som försatt det grekiska folket i den situation det nu befinner sig och de krisåtgärder som vidtas måste bekämpas.
Hårt.

Cigaretterna kostar i dag €4, de kostade €3.80 för två veckor sedan.
Det är en tydlig åtgärd, konsekvens, och grekerna suckar högt och himlar med ögonen när jag påpekar prisökningen.
”Jag måste ta betalt exakt vad som står på paketet”, säger kvinnan i lilla cigarettkiosken på Paros.
Underförstått; kunde jag bara skulle du få dem för €3.80 för jag tänker då inte bidra till ett ökat skatteinflöde.

Taxichaufförerna, medias ständiga källa till mannen på gatan-sanningar, är överens.
”Jag börjar klockan fem varje morgon och jobbar till klockan åtta på kvällen och ändå kunde jag inte försörja min familj”, säger mannen som kör från hamnstaden till Piraues och in till hotellet i Athen.
”€20 är alldeles för lite för denna sträcka, men vi är många som konkurrerar”.
En annan är förbannad på politikerna, precis som hans tidigare kollegor givit uttryck för.
”De har bara försett sitt själva, stoppat i sig allt de kommit över och nu står vi här och får bära skulden för deras misstag”.
Det här är det vanliga.
Den vanligaste bilden.

Och hur man på de små öarna fortsatt kommer att hyra ut rum svart, strunta i kvitto i butiker och på restauranger – till de två dagar per sommaren som skattmasen avlägger visit – och skita fullständigt i vad som händer inne i Athen.
Det är någon annan som måste ta ansvar, jag har inte gjort något fel, är den enkla bilden och Kostas låter inte i fortsättningen heller kassaapparatens låda gå igen mellan kunderna.

I många år har grekerna dock skällt över att det kostar svarta pengar för offentliga tjänster. Cirka €350 kronor får du betala i ett slutet kuvert för ett läkarbesök.
Det kostar att få deklarationen ”vänligt” granskad, det kostar extra att få en tjänst utförd i rimlig tid av en statlig tjänsteman, allt kostar.
”Om ditt hus börjar brinna och brandkåren kommer så är det bäst du har kuvertet redo”, suckar en annan taxichaufför redan förra året.
En del av grekerna, företrädesvis de intellektuella, de välutbildade, bär en något annorlunda bild.
Med något högre acceptans.

Nikos, som är hög chef på det statliga vattenverket, förstår att han måste få sin lön sänkt med nästan en fjärdedel.
”Vi måste alla bidra, vi har alla varit med och försatt oss i denna situation”, säger han och berättar om hur det ena ger det andra.
”Den grekiska allmänna skolan, speciellt på gymnasie- och universitetsnivå, är under all kritik. Vi betalar för extralektioner varje dag”, säger han och viftar med handen mot sina söner, 14 och 16 år gamla.
Föräldrarnas framtid.
”För att betala vad det kostar, det är inte billigt, så är det klart att vi hittar olika sätt att få ihop dessa pengar.
Nikos betalar cirka 35 procent i skatt.
”Jag skulle kunna betala mer, självklart, men då vill jag ju ha något tillbaka också”, säger han.

Och här är många vi pratar med överens.
Som matteläraren på gymnasienivå från Athen som campar hela sommarlovet.
”Ingångslönen för en lärare ligger mellan € 1 000 och € 1 500 i månaden”, säger han.
”Är det klokt det? Är det så du attraherar de bästa till yrket?”
Han är också beredd att betala ännu mer i skatt, för att slippa en pension på € 500 i månaden, för att kunna gå till doktorn när han är gammal och sjuk, för att hans yrke ska attrahera de bästa människorna som vill jobba med att lära ut – och få betalt för sina investerade studier.
”Hela systemet är helt i obalans och jag kan inte prata om det, jag blir så jävla förbannad”, säger han.

Och där förenas de bägge bilderna.
Alla är förbannade.
En del kan tänka sig att bidra, om det syns i vad man får tillbaka, medan andra ställer sig på sidan och vill inte vara med alls.
”Det är deras fel, inte mitt, och jag städar inte efter andra”.

Bara sand och klart vatten

Solnedgång på ön.

Umgås med trevliga människor.

Träffa förtjusande Athen igen.

Åka båt, med mål.

Hinna prata med min man.

Snart är det dags igen. Vår lilla ö ligger där och väntar, som den gjort för oss i mer än tio års tid.
Den ligger där som en liten prick bland andra prickar i den grekiska arkipelagen.
160 bofasta invånare, fem restauranger i byn, tre utanför.
Under högsäsong.
Annars bara en.
Ingen bensinstation, ingen uthyrning av någonting, bara sand och klart vatten.
Och tystnad.

Läses nedifrån och upp

Äldste sonen som 14-åring i Grekland.

Kära vänner!
Här är en blogg med lite längre inlägg, inlägg som på ett sätt sitter ihop och som tillkommit under och efter några somrar i Grekland.
Inläggen läses med fördel, om man läser alla i ett svep, nedifrån och upp.
De äldsta först, helt enkelt.

Grekland är ett land som jag för första gången besökte som 14-åring tillsammans med min vän Mia och hennes föräldrar, genom en charterresa från direkt Borlänge till Rhodos.
Därefter har det blivit ett 30-40-tal resor till samma land.
Charterresor till en början därefter båtluffar som inletts med tågluffar genom Europa.
Genom forna Jugoslavien eller genom Italien. Som ung, 18-25 år.

Sen kom barnen och de halkade liksom bara med.
Jag tror att yngsta dottern, som är 14 år i dag, varit med på minst tio resor till Grekland. Och i sommar är det dags igen.
Ett optimalt grekår innehåller för mig en månad på ute öarna, minst en weekend i Aten off season och dessutom grekstudier under tiden i Sverige och på kvällskursnivå.
Just nu pågår termin fem.

Jag pratar grekiska som en kratta, men det är kul.
Och får jag greker att skratta åt mig, åt mina ordval och mitt uttal så har jag uppnått något i livet.
Att roa.
Vilket jag hoppas även att jag gör här.

Jag har fallit i kärlek

Jo, det är äkta kärlek.

Jag vet inte om det är för att jag nu begriper mer av vad de säger.
Att jag själv kan göra mig hjälpligt förstådd i elementär kommunikation.

Kanske beror det på att temperaturen plötsligt är ordentligt njutbar.

40 grader, och mer, är inte njutbart i en storstad med asfalt och bilar och avgaser och tuta och skrika och bråka.

Värmen gör att folk blir arga.
Irriterade.

Det kan också vara så att vi i stort sett är ensamma som utländska turister; i affärer, på restauranger, till och med på det nya museet vid Akropolis.

Ett tyskt gaypar på hotellet.
Några italienare som fotograferar varandra på torget Agia Irini nedanför hotellet.

Det är allt.

Inhemska turister är det däremot gott om.

De grekiska lantisarna är i stan och bland dem smälter vi väl in.
Och jag har fallit i kärlek.
Förmodligen har jag träffat Aten fler gånger än jag har träffat någon annan huvudstad i världen, utanför Sverige.

Jag har träffat Aten mitt i natten, vid sena ankomster med flyg från Sverige eller med båt från öarna.

Jag har träffat henne under stekheta eftermiddagar när luften dallrar ovanför vägbanorna och när svetten rinner där vi släpar våra väskor och ryggsäckar.


Jag har träffat henne vid generalstrejker där vi med nöd och näppe tagit oss till flygplatsen sedan alla bussar plötsligt, och för oss turister oannonserat, slutat att gå.
Jag har sett knarkarna vid Omonia och Monastirakis tunnelbanestation, de trasiga hororna på Themistokleous och jag har en gång även lyckats bli blåst på rejält med pengar vid Ermou.

En gång såg vi en kvinna som höll på och brinna upp sedan cigaretten satt eld på hennes spraystinna hår.

Men just det kanske inte Aten specifikt kan beskyllas för.

Aten kan vara just så sorgligt och skrämmande, olidligt hett och smutsigt som bara en storstad kan vara.

Och den ekonomiska krisen har knappast gjort staden gott.
Men där.


Den där helgen i mitten av november möter jag ett helt annat Aten.


Jag möter en huvudstad som bjuder in, som är vänlig, vacker, älskvärd.
I en temperatur på 22 grader, med öppna uteserveringar och med människor som inte är irriterade.
Jag vet att knarkarna finns där, jag vet att de trasiga hororna finns där och jag vet att landet är i kris.

Men när du fallit i kärlek är det lätt att ha överseende med bristerna.

Här doftar det sommar

Doft av sommaren, på den lilla ön.

Ibland, som i dag när det är 12 grader kallt på morgonen och det ångar ur alla vatten där isen lägger sig, då går jag in här och luktar lite på sommaren.
Den doftar underbart.

Havets vågor hörs inte hit

Vi ville vara helt ensamma.

Vi har vandrat en dryg timme, kanske till och med en och en halv.

Vi har klättrat brant uppför den sista halvtimmen, bitvis så brant att knäskålarna möter hakan, och nu är det dags för det ljuvligaste av det ljuvliga; att skölja bort saltet, sanden och den klibbiga svetten i sötvattenskällan nedanför Mersini.

I väskan har jag ett armband från Dyrberg/Kern i läder, ett dubbelt flätat i svart och med ett spänne i silver.

Jag köpte det i Stockholm innan vi reste och jag tänker ge det till min make, TV-chefen, på den femte årsdagen av vårt bröllop.


Vi har på jubileumsdagen planerat att göra det bästa vi vet, att vandra på Vår lilla ö, och redan vid tretiden på eftermiddagen är vi rastlösa.

Förväntansfulla som barn på julafton.

Så vi ger oss av. 
Packar ihop och lämnar stranden Kedros för att påbörja klättringen uppåt och runt nästa vik.

Och nästa.
Och nästa.
Efter att vi på vägen gjort ett stopp på Livadi, det riktiga hippie- och fricamparstället på ön, för ett dopp på den något mer lugna och tysta stranden, så sköljer vi noga av oss all sand ännu en gång.

Vi sätter oss på de solvarma stenarna och trycker ned fötterna, lätt svullna av värmen och fuktiga av havet, i skorna igen.
När vi kommer runt kröken, efter den första branta backen, blir vi stående.

Bredvid varandra.
Alldeles tysta.

Endast vinden blåser omkring oss, havets vågor hörs inte hit upp, och nedanför oss ser vi fricamparna som myror.

De har byggt en hel liten by i skuggan under trädens täta grenverk, där en bit in från stranden.

”Titta”, säger jag andäktigt, ”de lägger till och med kantstenar vid gångarna”.
Konstaterar att alla verkar vilja civilisation, hur fria vi än vill vara i kropp och tanke.


Vi tar varandra i hand och fortsätter vår klättring uppåt. 


”Hoppas, hoppas, hoppas”, säger jag när vi går den sista biten av den stenlagda stigen som sluttar lätt nedåt.

Jag hoppas att vi får vara ensamma vid källan.

Jag hoppas att vi har vår egen stund, att få duscha nakna med hjälp av de vattenflaskor som besökare före oss lagt upp i solen för att värmas.

Mjukt vatten, tvål, rena kläder. 
Men vi har ett hundratal meter kvar till målet, springkällan, när vi hör röster.

Bullriga mansröster.

Det är inget bra tecken.


Jag lyssnar koncentrerat och tycker att jag känner igen dem.
”Mannen som drog upp brallorna högre och högre ju mer stenad han blev, då på Nikitas i går kväll; jag tror han är här”, väser jag.
Och mycket riktigt.
De två Atenknarkarna nickar mot oss när vi kliver in igenom den välvda stenportalen.
De följer våra steg när vi går förbi, studerar noga när vi lägger ifrån oss våra väskor och säger något på grekiska till de ungdomar från ön som sitter samlade omkring dem.
De skrattar.


Min grekiska räcker inte, jag förstår inte åt vad de skrattar och jag känner mig osäker.
”Hast Du keine Zigaretten für mich?”, undrar han och jag undrar varför han plötsligt pratar tyska.

Men jag har ju å andra sidan redan hört en gång i somras att jag ser tysk ut.
Jag svarar att nej, jag har inte cigaretter åt dig.

Inte en, inte flera.
Han tittar på min öppna väska, där cigarettpaketet sticker upp - mina feströkarcigaretter av märket Gauloises, och han blänger surt på mig.
Vänder sig till sin kompis och säger något som jag inte hör.
”Det där var inte bra”, tänker jag.


Han fortsätter att stirra surt, men börjar snart plocka i sin dealermagväska istället. 
Snart har de lokala ungdomarna köpt några färdigrullade jointar.

De röker på tillsammans och skrattar hest och högt i flock.
”Jag hade ju bara fem cigaretter kvar och vi är långt borta ifrån möjlighet att köpa fler och jag vet ju inte hur länge vi blir ute på galej i kväll”, försöker jag förklara för mig själv och min man.
På svenska.
Jag hör hur metalliskt och ihåligt det klingar.
Och den mjuka magiska stämning vi vill ha vid källan är fullständigt som bortblåst.
”Vi går”, säger TV-chefen sedan vi hastigt blaskat av oss och dragit på våra rena och osaltade bröllopsdagsfirarkläder.

Med fadd smak i munnen vandrar vi den sista branta biten upp till restaurang Tzi-Tzi.

Molokna.
Lite ledsna.

”Det där blev ju inte riktigt som vi tänkt oss”, säger jag och min man, sedan fem år tillbaka, håller med.
Men när vi kommer till Tzi-Tzi bjuder Evangelia oss till det bästa bordet och hon bär fram ett stort fat med grönsaker och fisk i olika sorter.

Som en grekisk meze.
”Det här är från mig”, säger hon, ”grattis på bröllopsdagen”.

Vi beställer en flaska vitt vin från Santorini, den sista riktigt bra flaskan Evangelia har säger hon, och snart börjar vi prata länge och mycket med inköpschefen för Atens vattenverk, Nikos, och hans trevliga fru Fotini, som är lärare också i Aten.


TV-chefen får sitt armband, blir rörd och glad, och efter vinflaskan och en fantastisk måltid är hela Atenknarkar-incidenten vid springkällan som bortblåst.
Men inte tillräckligt långt ska det visa sig.
Redan kvällen efter.

Dags att reka för ny tur

1. Fam Nilsson 2. Bröllopsdag 3. Annette, Susan, Calle 4. Tonåringarna

”Det är getskit”, säger TV-chefen och sveper nonchalant förbi ungdomarna som stannat mitt på den smala och steniga åsnestigen.
De unga pojkarna har vandrat i 45 minuter, starkt uppför och svagt utför, under tryckande sol och utan aning om hur långt vi har kvar till målet.

Och nu stannar de för att reda ut huruvida de små svarta lortarna på vägen kanske är harbajs eller något annat.

”Jag tror det är skit från de skånska plätthararna”, säger W och R nickar eftertänksamt.

”De är tre meter höga och kan prata”.
R funderar, men hinner inte särskilt långt förrän min man närmar sig, passerar hastigt och fortsätter med bestämda steg framåt.

”Det är getskit”, säger han när han drar förbi.
Så är det med det.

Fyra vandringar blev det i år. Alla på exakt samma vis, med samma upplägg.
Familjen Nilsson från Östhammar är först ut som vårt vandrarsällskap.
Vi badar och äter lunch på Kedros restaurang innan vi beger oss iväg vid fem-tiden på eftermiddagen.
Vi packar med oss vatten och kakor och sköljer noga av sanden från fötterna innan skorna åker på.
”Pame na fame masi”, säger jag på grekiska och det blir som ett mantra.
Grekiska ord i rad som passar utmärkt att vandra till.
”Låt oss gå för att äta tillsammans”.
Maten finns en dryg timme bort och därförinnan ligger springkällan med sötvatten från bergen där saltvatten och svett kan sköljas bort.

Andra vandringen är vi ensamma. Barnen har åkt hem till Sverige och jag och min man ska fira vår femåriga bröllopsdag.
Vi börjar kunna stenarnas och rösenas placering. Vi vet var de jobbiga partierna börjar och var man kan slappna av lite, vara mindre fokuserad på var man sätter fötterna, och bara njuta av utsikten.

Vi kommer till källan, den stund som ska vara den meditativa och belöning nummer ett för hårt slit, och möter där pundarna från Aten.

Kontrasten är enorm.

Mellan naturlig meditation och kemisk distraktion.

Den lättaste drog de går på är hasch, den tyngsta vill jag inte veta, men ord som tjack, speed och horse drar igenom mitt huvud.

Samtidigt som jag noga studerar deras gängtatueringar av ryskt maffiasnitt.


Ni hör.

Inga roliga killar och när den ene ber mig om en cigarett, han väljer tyska av alla språk, så svarar jag att jag har så få att jag inte vill ge en enda till honom.

Det var nog inget bra svar.
Känner jag direkt när orden lämnar min mun, men icke desto mindre sant.
Om jag är feströkare och vi ska fira bröllopsdag och det är mil till närmaste inköpsställe och jag har fem cigaretter av märket Gauloises så vill jag självklart inte ge bort dem.

Atenknarkaren blänger surt på mig, men vänder sig snabbt om och dealar istället lite röka till några lokala grekiska ungdomar ur sin lilla midjeväska.

En trist bild av Vår lilla ö.

Tredje vandringen gör vi med Annette, Susan och Calle från Stockholm. 

”Ett löfte till mig själv; nästa år ska vi vara i bättre form för att klara den här vandringen”, säger båda kvinnorna unisont när vi kommer fram.

Det blev tufft för dem, men nästa år vet jag att de tar den.

Bättre.

Den tredje vandringen vet vi inte bara var rösena står, vilken väg som är den smartaste och exakt var alla ofelbart häpnar över den magiska utsikten.

Vi börjar även få koll på djurens spillning, var öns lila timjan blommar som mest intensivt och fricamparnas rutiner på Livadi. När disken ska skötas, när det är dags för tvagning.

Det är på fjärde vandringen, med Borlänge-Mia och A-C och deras tre tonårsbarn, som det där med plätthararna kommer upp.

”Det är getskit”, säger TV-chefen när han sveper förbi, strax efter första kröken när vi kommit ner från den asfalterade sträckan igen.

Tonåringarna i sällskapet svävar ut i en fantasifull spekulation kring spillningen och plockas raskt ned igen.

Av guiden som gör vandringen för fjärde gången samma år.

Då finns det inte utrymme för fantasier och spekulation, då snackar vi fakta.
Och vi inser att det kanske är dags att lägga ned turen och börja rekognosera för en ny nästa år.

Inte så enkelt framdukat

Vi vandrar till Tzi-Tzi och när mörkret faller ...

... är det dags att ringa efter Stratos.
Foto: LARS GUSTAFSSON

Det finns två taxichaufförer på Den lilla ön.

Den ene heter Xristos och kör en silverfärgad Ford Fokus. Han pratar och skrattar och är allmänt glad hela tiden.

Vi hejar glatt när vi möts.

Den andre heter Stratos och kör en vitbeige Mercedes, där fjädringen bak är slut och med bromsar som lever rövare. Han pratar och skrattar inte fullt lika mycket.

Rättare sagt; han pratar och skrattar nästan inte alls.


Ingen av dem använder taxameter, båda kör med fast pris och kartellbildningen är uppenbar.
Till Mersini kostar det sju euro.
Oavsett vem av dem man väljer.
Till Kalotaritissa kostar det tolv euro.
Oavsett vem av dem man väljer.
Priser man inte diskuterar utan bara betalar. 


Det finns en myt som säger att det en mörk kväll skedde en prisuppgörelse mellan de två chaufförerna, med handgemäng, på kajen nedanför den lilla hamntavernan, men det är inte bekräftat.

Så vi bryr oss inte vidare om det.

Men Stratos bryr vi oss om.

Som sagt; inte mycket säger han och skrattet sitter långt inne.

Men det finns där.

Är jag numera säker på.

Vi råkar hamna i hans bil ganska många gånger nu i sommar. Vi vandrar till restaurang Tzi-Tzi och tar taxi hem (sju euro) när mörkret fallit och barnen och benen är trötta.
Jag pratar på.
Grekiska.
För Stratos kan inte ett enda ord engelska och som tur är så har vi oftast druckit vin hos Evangelia på Tzi-Tzi vilket gör att min grekiska flyter lika snabbt som vattnet i springkällan nedanför.
Vi förstår varandra utan att jag egentligen vet vad vi pratar om och ja, jag har fått honom att le en gång.
Och han hejar på mig ibland när vi träffas på den stora kajen i väntan på någon båt eller när vi möts på vägen, han i bil, vi till fots, på väg till eller från stranden.

Eller han kanske inte direkt ler när vi möts, men dock.
Han hälsar.
Med en förstulen nick.



Femårig bröllopsdag firar vi på Tzi-Tzi så klart. Vi vandrar på eftermiddagen, när solen ligger något närmare horisonten och den tryckande värmen minskat. Det innebär en dryg timme i extremt kuperad terräng. En vandring jag kommer att återkomma till för det är inte den som är i fokus nu.

Utan taxiresan hem.

Tre ungdomar vill den här kvällen lifta med oss tillbaka till hamnbyn. En kille och en tjej från Aten och den tredje killen på besök från Spanien.

De trycker ihop sig tillsammans med TV-chefen i baksätet på Stratos vita Mercedes, den utan fjädring, och tio skumpiga minuter startar.

Jag sitter fram och pratar.

Grekiska.

Med en förare som svarar korthugget och surmulet, liksom hummar fast på grekiska.
Och med två greker som fascinerat lyssnar i baksätet.
Plötsligt böjer sig tjejen från baksätet fram och säger något till Stratos.
Något jag i bruset och larmet från de två nedvevade fönstren inte kan urskilja.
Och han svarar något som jag hör ännu mindre.

”Vad säger ni? Vad säger ni?”, undrar jag.
På engelska för säkerhets skull, det här vill jag inte missa, tycker mig ha hört mitt namn nämnas.

”Jag frågade honom om han känner dig”, säger tjejen från Aten, ”och han svarar att han tycker mycket om Sofia apå ti Souidia” (”från Sverige”).


Jag blir alldeles tyst.
 Där fick han mig verkligen.
 Jag brukar kunna läsa människor.
 Rätt väl till och med.
Men i Stratos fall är jag tydligen inte i närheten.
”Tycker mycket om …”
Han hummar kort ett ”efcharisto” när jag slänger igen bildörren efter att han fått sina sju euro.
Han ger mig inte ens en blick.
Livet är inte så enkelt framdukat alla gånger.

Sofie har i sak helt rätt

Kommer aldrig att bli en annekterad ö.

Läraren Sofie är på väg från Den lilla ön.

Vi är på väg till och vi möts på Skopelitis Express, den lilla fraktfärjan som är pulsådern mellan alla små öar.
Hon har tillbringat sina veckor nere på campingen och nu lättar hon för Koufonissi ett tag.

Vi har träffat henne förr på Vår lilla ö.

”När folk jag känner frågar mig om Den lilla ön så brukar jaga avfärda den med en axelryckning. Säga att ”det är väl inget särskilt”, säger hon.


Hon vill inte att de ska komma dit.

Hon vill inte ha fler turister i allmänhet till Vår lilla ö och framför allt inte fler svenskar.


Koufonissi har blivit en svensk-ö, det är bara att konstatera.

Som Antiparos har ockuperats av norrmännen.

Olika öar annekteras av olika nationer.

Så är det.
Vi älskar på något besynnerligt sätt våra egna, de vi möter hemma bland fläskfärsen på Ica eller värmeljusen på Ikea.

Vi flockas gärna på semestern.
Finnarna däremot är ingenstans, inte i Greklands småkyklader i alla fall.
Jag kan nog räkna på ena handens fingrar de finnar jag träffat genom 25 år på de små öarna.

De har ju tusen sjöar, de kanske inte imponeras av tusen öar.

Vad vet jag.


Sofie har i sak helt rätt.
Jag vill inte heller att Den lilla ön ska invaderas av turister.

Men en sak skiljer oss åt; jag tror inte Den lilla ön någonsin kommer att kunna bli en annekterad ö.
Inte av något folkslag.


Den lilla ön ligger inte särskilt lättillgängligt till.

Båtarna går sällan, blåser det för mycket så går de inte alls.

Varken till eller från.


Som då 2008, sista året som vi har alla barnen med, flocken samlad, och vi håller på att fullständigt blåsa inne. 
Inga båtar lägger till om blåsten, meltemi, är för kraftig.
 Vinden viner och dagarna går.

Vilket de plägar göra på Den lilla ön, bara lite långsammare.

I en vecka står ön utan någon som helst kontakt med omvärlden, maten tar slut, vår tonfisk på burk likaså, och dessutom närmar sig vår hemresedag.


När det blåser hårt och båtarna vägrar angöra och planet hem och våra sju flygbiljetter ser ut att frysa inne – då går tiden lite för fort för komfortabelt läge.

Så vi våndas.

Och vi väntar.

Kisar mot horisonten och pladdrar terapeutiskt med alla som har fungerande hörsel.

Nervöst.

Den svenska familjen som anländer i år har nästan inga pengar med sig.
Bankomaten, som de läst om i guideboken att finns, har bestämt sig för att bara acceptera vissa Visa-kort, inte alls alla och absolut inte Mastercard och Amex.
Även om det står skyltat så på fronten.

”Vad ska vi göra?”, undrar de.

”Vi har knappt pengar att bo för, ännu mindre äta och hur ska vi ta oss härifrån?”
De får till slut pruta på ett rum hos vår landlady, de äter pasta och ketchup hemma på balkongen och de får växla till sig 50 euro med mig så de kan köpa båtbiljetter därifrån.


De tvingas åka vidare till en ö med fungerande bankomat och de har bara ren tur att alla båtar går enligt tabell, att vinden håller sig lugn.
Jag tror inte deras bild av Vår lilla ö är den bästa, ingen ö de lyriskt kommer att berätta om när de kommer hem.


Eller förra sommaren.

Då vi, efter att barnen rest hem, bestämmer oss för att stanna längre än förbokat och planerat.

En natt, den 14 juli, är hela byn absolut proppfull.
Vi ägnar några timmar åt att vandra runt och fråga varenda rumsuthyrare men ”ochi”, inte det minsta lilla kryp-in finns att uppbringa.
Jo, ett.

Vi får låna Michailis flickväns tält nere på campingen när hon är hemma i Aten under sin semester.

Så en natt i tält, svettigt och sandigt, och visst det funkar.

Men optimalt och semesterbekvämt?
Nja.
Att ha pengar på ön går inte alltid att räkna med.
Båtarna går lite som det passar och du kan aldrig vara helt säker.

Rummen är få och måste under högsäsong bokas i extremt lång tid före ankomst.

Ibland är maten slut.

Alla restauranger serverar pasta med tomatsås.

Och är du inte beredd att bitvis ha ont i magen av oro för något som inte fungerar, eller av ren hunger, så kanske all inclusive på resort i Thailand är ett bättre alternativ.

Men ändå.

Den lilla ön är ändå den lilla ön och jag tror, tvärtom mot Sofie, att vi inte behöver känna oro för invasion.
Och ja, vi kom hem med sista chansen.
Helt plötsligt avtog vinden, sista möjligheten att ta oss in till Piraeus uppenbarade sig och vi kom med.

Med båten och med planet hem till Sverige igen.
Till fläskfärsen på Ica och värmeljusen på Ikea.

Min lycka är en bilolycka

Han står med väskorna och väntar.

”Staso, parakalå”, flämtar jag till busschauffören, med panikens svettpärlor på min panna.

Han säger att han inte kan stanna och viftar med handen över den trefiliga motorvägen.
Mitt rationella jag kan förstå honom.
Men inte det kissnödiga jag som står framför honom och kniper med alla de stackars muskler som kan finnas kvar efter tre födda barn.
Just de barn vi nyss har lämnat på Atens flygplats. 

Året är 2009, månaden är juli.
Själva ska vi tillbaka till hamnen och ut på öarna i två veckor till.


Jag har klarat nästan en och en halv timme på bussen, det kanske är tre kilometer kvar in till Piraeus, men nu går det inte längre.

Jag sitter på platsen intill min man och kniper med handen i skrevet som ett barn.


Ett mycket litet barn.


”Du får ta väskorna, jag måste av. Jag fixar inte det här”, säger jag och ser framför mig hur det snart börjar skvala utför de bara shortsbenen och ned vidare på bussgolvet.


Rinner in under de nyanlända turisternas väskor för att där bilda stora pölar.
Så jag kastar mig fram till den stackars busschauffören, ber honom stanna med en – som vanligt – hemsnickrad grekiska och håller samtidigt för munnen.
Jag vill ju inte han ska tro att han har att göra med en 43-åring som inte kan hålla tätt, bättre i så fall han får tro att jag är åksjuk.


Han kan inte stanna, säger han och rattar vidare det tunga fordonet i en så där 100 km i timmen.


Med en hysterisk svenska intill sig med handen för munnen och med sprängfylld urinblåsa.


Så.

Plötsligt.
Min lycka är att en bilolycka har inträffat och att busschauffören bromsar in och således kan ta sig in till kanten.


Han släpper av mig precis vid smällen, en svart BMW ser jag med kvaddad front, men bryr mig föga.

Jag har annat i mitt fokus.

Busschauffören dröjer kvar för att vänta in mig, i sin tro jag bara ska kaskadspy lite, men jag viftar iväg honom.


Vill inte bjuda bussresenärerna på mig kissandea nu när jag ändå tagit mig av.



Så han drar i väg, med TV-chefen och våra väskor ombord, och jag letar förtvivlat efter någonstans att sätta mig.

Det finns så klart inte.

Tills jag upptäcker en smal avrinningsränna för regnvatten.


Perfekt.


I tre minuter skulle jag tro att jag sitter, på första parkett vid olyckan, och bryr mig längre icke det minsta om vilka som ser eller anar eller ens bryr sig.


Det här handlar om mig och min kropp och den smärre katastrof som just avvärjts och så skönt det nu kan vara.

Sen?
Efter det?
Jag börjar vandra efter motorvägen in mot Piraeus, hittar en liten buske och sätter mig en sväng till när krampen släppt, och sen tar jag en taxi till TV-chefen och ännu en historia har fått ett lyckligt slut.

Utan att det skvalat in och bildat pölar under de nyanlända turisternas väskor, rullväskor och ryggsäckar, som står samlade i mitten av buss X96 på väg ned mot hamnstaden Piraeus.

Får se inköpen som bistånd

Blir prisvärd om du flyttar perspektivet.

Vår lunch i Grekland, om vi inte befinner oss långt från där vi för tillfället lagt våra hattar, är väldigt invand.

Det självklara valet under många år och ärvd från mina första båtluffar i ö-världen för 25 år sedan.

Morgonfärskt bröd från byns bageri.

Skäres i skivor.

Riktigt fet majonäs, gärna av märket Hellmans.

Smetas i botten.

Tonfisk på burk i rikliga mängder.

Trycks ut i ett jämnt lager.

Lokalodlade, solmogna och vanvettigt smakrika tomater.

Skivas likaså och sprids i önskad mängd över tonfisken.


Grön paprika i skivor om 13-åringen är med, hon är besatt av paprika, och krispig röd lök. Också den odlad på Den lilla ön.

Salt.
Peppar.
En stor succé är skapad för både stora och små, ren genom många leder.


Men det är det där med tonfisken.

I ett land där all färsk fisk är dyr, med ett utfiskat hav och knappt några fiskare kvar heller som följd, så kan de ju inte dumpa priset på tonfisk på burk.
Någon slags balans mellan firrarna måste det vara och årets värde på tonfisken uppgår till 30 kronor burken.
Tre i ett pack kan du får för 76 kronor. Normal storlek, som Ica:s egen här hemma.

Det kan knappast kallas prisvärt.


Rasande gott, förvisso, men inte prisvärt. Och jag är som min bror i de allra flesta fall; saker ska vara prisvärda.

Tonfisken inte undantagen.

Delfinsäker tonfisk på burk.


Varje år pratar vi om att vi borde ta med oss tonfisk hemifrån, här där de kostar en tredjedel, men var gång när vi kommer till beslut och handling; orka.
Vem ids släpa ett kilo tonfisk i packningen till Grekland bara för att vara prisvärd och ekonomisk?

Jag har i alla fall rest alltför mycket med mamma och pappa i min barndom, med bilens bagage fylld av spaghettiringar och Felix köttfärssås på burk.


Jag har alltför många gånger suttit på campingplatser i Spanien och Italien och värmt persiljejärpar i sås på triangiakök för att riktigt uppskatta tanken att släpa konserver genom luftrummet på 10 000 meters höjd över Europa.
Efter halva semestern i år, två veckor, reser jag med barnen in från Den lilla ön till Aten för att sätta dem på planet hem till Sverige.
Jag har även sidouppdraget att fixa billigare tonfisk ut till Vår lilla ö, där min make väntar.

Det går inte.


Tonfisken är lika dyr precis överallt, på den stora supermarketen likafullt som på den lilla mini-marketen invid hotellet, och jag bestämmer mig.

Vi får istället se våra tonfiskinköp varje sommar i Grekland som en biståndshandling.

Som vår möjlighet att stärka upp det grekiska budgetunderskottet så att de slipper att strejka när barnen ska flyga hem ensamma över Balkan, Centraleuropa och halva Sverige och krångla till det för oss.
Först då kan tonfisken kallas prisvärd.

Han ska skicka vänförfrågan

Plötsligt dyker en vän från Facebook upp.

Han heter Spyros Zorbas och vi är vänner på Facebook.

Vi möttes på Den lilla ön förra året, pratade några kvällar och på strandbaren på dagen. Pratade om sådant som man pratar om när man möts på semester.

Om ditten och datten, om hur det är att bo i Aten, hur det är att bo i Stockholm.

Men skillnaden när man möts på semester är oftast att man djupar snabbare än i vanliga fall. Åtminstone gör jag det, och dem jag möter.

Semestern är kort, tiden knapp och ska väsentligheter sägas så måste man gena något i kurvorna, för att det överhuvudtaget ska vara intressant att lägga tid på varandra.

Men det innebär också att vi snabbt blir vänner, jag och Spyros, och självklart är vi kompisar på Facebook.

Vilket gör det till en skön situation när vi i somras sitter på Den lilla ön och äter och Spyros plötsligt kliver in på restaurangen och jag får presentera honom för Göran och Ana som ”min vän på Facebook”.



Jag bestämmer med taxichauffören, som kör oss från favorit-italienaren i Pefkakia, att han ska hämta upp oss på hotellet dagen efter för att köra oss till flygplatsen.

Vi byter telefonnummer och jag skriver både mitt namn och ordet ”rum” före siffran 405 med grekiska bokstäver på lappen. Vilket imponerar på honom och ger mig snabbt en rabatt på fem euro på det fasta priset till flygplatsen. 
För 45 euro, inklusive vägtull, lovar han att säkert och i bra tempo ta oss till målet.

Prisvärt, som brorsan skulle ha sagt.


Men dagen efter är det inte Kostas som står där vid hotellet med sin taxibil.

”Kostas fick problem med sin bil, han var tvungen att åka till verkstaden”, säger kompisen Giannis.

”Det är lugnt”, säger jag.
Utan att veta hur lugnt det egentligen är, med tanke på att barnens flyg ska komma att försenas ytterligare tre timmar.


Vi packar in oss i Giannis taxi och har cirka 40 minuter framför oss genom ett rimligt trafikläge, mitt på dagen som det är, genom Aten.

Giannis berättar att han inte skulle bo i Aten om han bara kunde välja.

Jag berättar att jag gärna skulle bo i Aten om jag kunde välja.


Han berättar hur less han är på alla svarta pengar, på att behöva betala alla under bordet för att få en tjänst eller ett ärende utfört.

Bara ett vanligt läkarbesök kräver 300 euro i kuvertet för att bli seriöst ägnad åt som patient.

Läkare, statstjänstemän, brandkåren, alla ska ha svarta pengar.

Han spyr på skiten, säger han.


Jag vevar igång den vanliga visan om ganska höga skatter, men å andra sidan offentliga tjänster som utförs utan svarta pengar. Om föräldraledigheter och god sjukvård till alla.

”Man ska betala skatt”, kommenterar min 16-årige son från baksätet.

Han berättar om sin lärare som nyss genomgått en operation värderad till 80 000 euro för enkom den vanliga patientavgiften.

Giannis lyssnar intresserat och tycker att vi ska byta ett tag.

Han vill bo i Stockholm, jag vill testa Aten – hur svårt kan det vara?
Och när han svänger in framför den den ståtliga och rätt nya, dessutom förmodligen till delar med svarta pengar byggda, Elefteris Venizelos-flygplatsen så byter vi e-postadresser.

”Vi kan bli vänner på Facebook”, säger jag och han skiner upp.

”Självklart”, säger han och lovar att skicka en vänförfrågan så fort han kommer åt en dator.


Och nästa gång vi kommer till Aten och jag öppnar en dörr till en taxi så kan det vara min Facebook-kompis Giannis som sitter bakom ratten.
Och kör mig hem till min Facebook-kompis Spyros, han som bor i ett hus vid kusten på vägen mellan centrala Aten och flygplatsen.

Världen krymper.

Alla dessa märkliga möten

De läser tidningarnas förstasidor.

Jag lämnar barnen sovandes på hotellrummet i Aten.
Jag har lovat att inte väcka dem före klockan 11, de stackars små liven, eftersom de inte somnade förrän efter ett på natten.

Middagen på Il Postino blev sen.

Varsin pasta carbonara, en fanta, en cola.

När jag i flera timmar försökt att i det längsta vara en tyst och snäll mamma så smyger jag upp.
Hyschar irriterat åt vattenkokaren så jag kan få mitt te och duschar med en tunn, tunn stråle. Knappt en droppe i taget.


Klockan nio ger jag mig i väg.

Ska försöka införskaffa nyheter om strejkläget och fixa något att äta till barnen.

Och kanske tonfisk på burk, vilket är en helt annan historia som jag återkommer till. 

Jag stirrar bort en man från den publika datorn i hotellets reception och får min tilldelning, 20 minuter på nätet.

Inget nytt att finna.
Inget på de svenska nyhetssajterna, inget på Norwegians sajt, inget på svenska ambassaden i Atens sajt, inget kan jag hitta.


Jag går ut på gatan, som redan vibrerar av hetta. Det kommer att bli en riktigt varm dag i dag också.

Två män står utanför en av de karakteristiska små kioskerna i ett av gathörnen. De läser på morgontidningarnas förstasidor.

Jag ser båtar på bild, vilket oroar mig.
Jag vevar igång den skrala grekiskan och undrar om de har koll på båttrafiken ut från hamnarna i kväll, speciellt Piraeus som jag ämnar lämna fastlandet från.
De berättar att båtarna inte omfattas av konflikten och undrar nyfiket vart jag ska.

”Den lilla ön”, säger han, ”där har jag en god vän som har en restaurang”.



Han börjar prata om mannen, vad han heter, var hans restaurang ligger.

Fem minuter från hamnbyn och den har även en liten butik.
”Man går liksom upp för en backe, genom byn”.
Jag känner varken igen beskrivningen av restaurangen eller namnet på mannen som är hans vän.

”Menar du verkligen Min lilla ö?”, undrar jag och han vidhåller.

Klart det är den.

Han har ju varit där fyra gånger och det är en väldigt, väldigt nära vän, understryker han.

Och ber om ett papper från kiosken. Han håller upp det mot väggen och börjar skriva.

Namnet på kompisen.

Ett meddelande, en hälsning.

Namnet på sig själv.



Han heter Fontas, kompisen Dimitris, men kallas för Jim.
Och meddelandet lyder:
”Bjud denna kvinna på all ouzo och all öl hon vill dricka och sätt notan på mig”.

Jag tackar genom att ta honom i hand och våra vägar skiljs.

Kan inte med att säga att jag dricker varken det ena eller det andra och framför allt, att jag inte vet vart jag ska gå med lappen.
I rummet på hotellet ligger barnen fortfarande och sover när jag kommer tillbaka.

Kramar hårt men varligt

Varför kan saker inte bara funka?

Förra sommaren fungerade det helt utan problem.

Efter halva månaden i den grekiska ö-världen åker jag och TV-chefen in med fem barn till Aten.
Sätter dem på planet till Sverige och schvopp så är det hemma hos sina föräldrar ”på andra sidan”.
 Som jag slarvigt uttrycker det.

Sen drar jag och TV-chefen ut till Den lilla ön igen för några veckor till.

Ingen av tonåringarna vill vara en hel månad på Den lilla ön längre. 

Det är för svårt att kolla statusuppdateringarna på Facebook med ett alltför fluktuerande nät.


Ett öppet wifi som fungerar som bäst på morgonen vid nio-tiden och uppe vid kyrkan i byn och när Irini på postkontoret har startat om routern.


Med ett öppet nät som funkar i stil med ”när vinden vänder, klockan slår och tuppen gal” så brister till slut våra nästan-vuxna barns tålamod.

Så i år.
Två veckor för två barn.

Sen hem.

”Jag bokar Norwegian och direktflyg så de slipper byta”, tänker jag.
Men visste då inte att torsdagar blivit grekernas generella strejkdag, att det är då de hårda krispaketen klubbas i det grekiska parlamentet.

På barnens hemresedag är det anställningstryggheten som ska försämras.

Det kunde ju inte jag veta.

Flygledarna strejkar partiellt och de kommun- och statsanställda hela dagen.

Kaos råder.



Barnens plan hem försenas först till klockan 16.15, från 12.25, vilket på grund av missad slot-tid försenas ytterligare till 19.10.

All förskjutning och förflyttning ställer till så vansinnigt mycket besvär att jag bara inte orkar gå in på alla detaljer.

Men det innefattar en pappa till barnen som plötsligt och helt oplanerat måste övernatta med sin Sofia i vår lägenhet i Solna på väg ned till Halmstad.

Det innebär 118 skickade och mottagna SMS, kanske en kvart sammanlagt i telefon och viss data roaming.


Det betyder en plastbror Robert som från Borlänge måste transportera en extranyckel till vår lägenhet från Dalarna till Stockholm, dit han ska ned på ett möte. Han lämnar nyckeln till Fadi, som jag ringt från Aten och som äger vår kvarterspub Dick Turpin.

Det handlar om ett mycket trevligt och hjälpsamt svenskt par som seglat två veckor i Grekland och som lovar att ta hem barnen från Arlanda med taxi till Solna.

Det innebär en TV-chef som toksurfar med iPaden från Den lilla ön, och ringer till Norwegian för att försöka få loss lägesrapporter.


Det inbegriper självklart två tonåringar som från klockan 13 inte ätit något och som före take off sitter instängda i ett plan som ”inte serverar mat och dryck på marken”.

Och det innefattar en morsa som känner sig som skit. Som förbannar sig själv och funderar på all inclusive på resort i Thailand eller vart fan som helst som det går charter.


Som själv sitter på en båt på väg ut mot Den lilla ön och inte kan göra ett skapandes grand.

Det extremt hjälpsamma paret, Anders och Linda, har jag lovat att bjuda på drinkar där de bor i SoFo.

Fadi får jag tacka genom att dricka mer av hans halvtacky vita vin på Turpin och ge rejält med dricks och alla andra i hela världen kramar jag hårt, men samtidigt varligt.

Utom grekerna som strejkar när min barn ska ut och flyga.
Inte heller Norwegian som tappar bort 13-åringens väska på utresan och missar slot-tiden på vägen hem.

De kramar jag ihop så att de som muränan på fiskebåtens däck kippar efter luft.

Bad woman.

Hon kippar av förnärmelse

Muränan kippar inte längre på båtens däck.

Muräna kallas smerna på grekiska.
En stor ful slamkrypare som lever i klippskrevor och ibland fastnar i fiskarnas nät.
”Vi kallar dem ”bad woman”, berättar Xristos.
Han är inte fiskare men har koll på allt.

Jag tittar med vämjelse på den fula varelsen på Timios Stavros orangea däck.
Den har sedan länge slutat att kippa efter luft.
”Bad woman”, tänker jag och undrar hur grekernas kvinnosyn egentligen ser ut.

Som det där med verben.

Som alltid böjs i maskulinum även om det så är en hel fotbollsplan full med kvinnor och en enda man.

Som styr verbformen.


Någon dag senare står jag och laddar min telefon i ett el-uttag utanför businessloungen på båten ut mot Den lilla ön igen.

Jag har lämnat barnen på flygplatsen och har två veckor ytterligare i den grekiska ö-världen.
Utanför business loungen är det viktigt att man har rätt biljett, så de har placerat en kontrollant utanför dörren.

Med vilken jag slår mig i grekisk-engelsk slang.

Jag grekiska.

Han engelska.

Han tycker jag borde gå till receptionen och uppgradera mig till business.


Han kan några ord på svenska efter att ha arbetat på lyxkryssare mellan Rostock och Italien och han har en tysk flickvän som nu, efter sex år med honom i Grekland, pratar flytande grekiska.
Plus att hon kan engelska, italienska och lite nordiska.

”Hon är väldigt smart”, säger han och påpekar att han tycker jag ser tysk ut.

I sammanhanget tar jag det som en komplimang.

Men det här med grekiska kvinnor då?

Jag berättar för honom om min stolsgranne i avdelningen på båten där jag köpt sittplats.

Som, trots att båten är knökfull till sista plats, tagit en lös stol för att vila sina fötter på i nivå.
Benen komfortabelt rakt fram.

Vi sitter på rad ett.

Flera greker kommer och frågar och de kan få ta stolen för att sitta och absolut inte.

”Ochi”, säger hon varenda gång, ”här ska jag ha mina fötter”.

Jag ger henne onda ögat lika ofta, men det bekommer henne inte.

Det minsta.


Hon tycker det är skönt att sitta i en flygstol med fötterna utsträckta och det skiter väl hon fullständig i om hennes medresenärer tvingas stå i sju timmar.

Jag berättar det här för vakten vid businessloungen och han dunkar symboliskt huvudet i väggen.

Han kallar till sig en städare och återberättar snabbt på grekiska för honom vad jag nyss sagt.
De himlar unisont med sina fyra ögon och ser ut att vara fullständigt överens.

Städaren böjer sig fram och viskar förtroligt på klen engelska.

”Du ska veta att grekiska kvinnor är ena jävla bitches”, säger han.

Bad woman, tänker jag.
Och ser framför mig en muräna som ligger på båtens däck och har slutat att kippa.

För länge sedan.


Den grekiska kvinnan blir av med stolen när en besättningsman skäller ut henne och brutalt rycker undan stolen så att hennes fötter tjongar ned i golvet med en smäll.

Han bär fram den till en äldre dam med kraftig övervikt och svettdroppar på överläppen och erbjuder henne att sitta.

Kvinnan i stolen intill kippar en stund av förnärmelse, men kommer över det relativt snabbt.

Bad woman?

Jävla bitches?

Nja, jag kan inte riktigt tro det.

Jag tror hon bara chansade.

Går det så går det och hon kalkylerar säkert iskallt med att behöva kippa teatraliskt en stund om det inte funkar.