onsdag 23 februari 2011

Havets vågor hörs inte hit

Vi ville vara helt ensamma.

Vi har vandrat en dryg timme, kanske till och med en och en halv.

Vi har klättrat brant uppför den sista halvtimmen, bitvis så brant att knäskålarna möter hakan, och nu är det dags för det ljuvligaste av det ljuvliga; att skölja bort saltet, sanden och den klibbiga svetten i sötvattenskällan nedanför Mersini.

I väskan har jag ett armband från Dyrberg/Kern i läder, ett dubbelt flätat i svart och med ett spänne i silver.

Jag köpte det i Stockholm innan vi reste och jag tänker ge det till min make, TV-chefen, på den femte årsdagen av vårt bröllop.


Vi har på jubileumsdagen planerat att göra det bästa vi vet, att vandra på Vår lilla ö, och redan vid tretiden på eftermiddagen är vi rastlösa.

Förväntansfulla som barn på julafton.

Så vi ger oss av. 
Packar ihop och lämnar stranden Kedros för att påbörja klättringen uppåt och runt nästa vik.

Och nästa.
Och nästa.
Efter att vi på vägen gjort ett stopp på Livadi, det riktiga hippie- och fricamparstället på ön, för ett dopp på den något mer lugna och tysta stranden, så sköljer vi noga av oss all sand ännu en gång.

Vi sätter oss på de solvarma stenarna och trycker ned fötterna, lätt svullna av värmen och fuktiga av havet, i skorna igen.
När vi kommer runt kröken, efter den första branta backen, blir vi stående.

Bredvid varandra.
Alldeles tysta.

Endast vinden blåser omkring oss, havets vågor hörs inte hit upp, och nedanför oss ser vi fricamparna som myror.

De har byggt en hel liten by i skuggan under trädens täta grenverk, där en bit in från stranden.

”Titta”, säger jag andäktigt, ”de lägger till och med kantstenar vid gångarna”.
Konstaterar att alla verkar vilja civilisation, hur fria vi än vill vara i kropp och tanke.


Vi tar varandra i hand och fortsätter vår klättring uppåt. 


”Hoppas, hoppas, hoppas”, säger jag när vi går den sista biten av den stenlagda stigen som sluttar lätt nedåt.

Jag hoppas att vi får vara ensamma vid källan.

Jag hoppas att vi har vår egen stund, att få duscha nakna med hjälp av de vattenflaskor som besökare före oss lagt upp i solen för att värmas.

Mjukt vatten, tvål, rena kläder. 
Men vi har ett hundratal meter kvar till målet, springkällan, när vi hör röster.

Bullriga mansröster.

Det är inget bra tecken.


Jag lyssnar koncentrerat och tycker att jag känner igen dem.
”Mannen som drog upp brallorna högre och högre ju mer stenad han blev, då på Nikitas i går kväll; jag tror han är här”, väser jag.
Och mycket riktigt.
De två Atenknarkarna nickar mot oss när vi kliver in igenom den välvda stenportalen.
De följer våra steg när vi går förbi, studerar noga när vi lägger ifrån oss våra väskor och säger något på grekiska till de ungdomar från ön som sitter samlade omkring dem.
De skrattar.


Min grekiska räcker inte, jag förstår inte åt vad de skrattar och jag känner mig osäker.
”Hast Du keine Zigaretten für mich?”, undrar han och jag undrar varför han plötsligt pratar tyska.

Men jag har ju å andra sidan redan hört en gång i somras att jag ser tysk ut.
Jag svarar att nej, jag har inte cigaretter åt dig.

Inte en, inte flera.
Han tittar på min öppna väska, där cigarettpaketet sticker upp - mina feströkarcigaretter av märket Gauloises, och han blänger surt på mig.
Vänder sig till sin kompis och säger något som jag inte hör.
”Det där var inte bra”, tänker jag.


Han fortsätter att stirra surt, men börjar snart plocka i sin dealermagväska istället. 
Snart har de lokala ungdomarna köpt några färdigrullade jointar.

De röker på tillsammans och skrattar hest och högt i flock.
”Jag hade ju bara fem cigaretter kvar och vi är långt borta ifrån möjlighet att köpa fler och jag vet ju inte hur länge vi blir ute på galej i kväll”, försöker jag förklara för mig själv och min man.
På svenska.
Jag hör hur metalliskt och ihåligt det klingar.
Och den mjuka magiska stämning vi vill ha vid källan är fullständigt som bortblåst.
”Vi går”, säger TV-chefen sedan vi hastigt blaskat av oss och dragit på våra rena och osaltade bröllopsdagsfirarkläder.

Med fadd smak i munnen vandrar vi den sista branta biten upp till restaurang Tzi-Tzi.

Molokna.
Lite ledsna.

”Det där blev ju inte riktigt som vi tänkt oss”, säger jag och min man, sedan fem år tillbaka, håller med.
Men när vi kommer till Tzi-Tzi bjuder Evangelia oss till det bästa bordet och hon bär fram ett stort fat med grönsaker och fisk i olika sorter.

Som en grekisk meze.
”Det här är från mig”, säger hon, ”grattis på bröllopsdagen”.

Vi beställer en flaska vitt vin från Santorini, den sista riktigt bra flaskan Evangelia har säger hon, och snart börjar vi prata länge och mycket med inköpschefen för Atens vattenverk, Nikos, och hans trevliga fru Fotini, som är lärare också i Aten.


TV-chefen får sitt armband, blir rörd och glad, och efter vinflaskan och en fantastisk måltid är hela Atenknarkar-incidenten vid springkällan som bortblåst.
Men inte tillräckligt långt ska det visa sig.
Redan kvällen efter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar