tisdag 22 februari 2011

Mitt i ett grekiskt drama

Lapparna på väskan visar att den färdats via Warzawa ned.

Plötsligt börjar hon att skratta – och kan inte sluta.
”När jag får sparken härifrån ska jag flytta till Din lilla ö och gifta mig med en fiskare”, säger hon.
Mellan skrattattackerna.
Hon jobbar på avdelningen för försvunnet bagage på Atens flygplats och berättar för mig att hon sitter med gråtande och skällande resenärer i örat hela dagarna.
Jag har varken gråtit eller skällt, jag försöker bara lokalisera 13-åringens väska som blev kvar i Stockholm.
Bagage försvinner.
Det händer.
Och oftast innebär det inga större problem.

Som den gången då jag 1991 hade gift mig med barnens far och gravid och iklädd brudklänning satt mig och min make på planet mot Aten för en riktig smekmånad.
Fyra veckors båtluff i den grekiska ö-världen.
Då är det kanske lite snöpligt att utan ryggsäckar, enbart brudbukett, anlända till flygplatsen i Aten klockan 12 på natten.
Skillnaden är att vi den gången skulle tillbringa första natten på hotell i Aten, vid den larmiga rondellen vid Omonia, och att väskorna anlände fyra på morgonen till hotellet.
Som sagt.
No big deal.
Men nu.
När vi ska ut på öarna direkt är det besvärligare. Särskilt då vi ska till ön där det finns … ingenting.
Kanske lite tonfisk, frukt och pasta om båtarna anlöpt som de ska, glass i botten på frysboxen och gärna med frysbränna och, i den lilla presentaffären, askfat med delfiner på.

”Vi ska till Vår lilla ö med båt klockan 14”, säger jag från poolkanten på hotellet på den lite större ön, där vi tillbringat vår första natt efter ankomsten till Grekland.
Jag undrar om hon känner till Vår lilla ö, hennes kollega på flygplatsen dagen före hade nämligen inte en aning.
”Jag har vänner som har varit på Er lilla ö och jag skulle så gärna vilja åka dit”, säger hon.
Och det är här hon börjar skratta.
Ett varmt, kluckande och intensivt skratt.
”När jag får sparken härifrån ska jag åka till Din lilla ö”.
Hon beskriver bilden av lugn och ro.
Bilden av hur hon, efter att ha fått ett ordentligt bryt på sin sista resenär, hittar en varm och vänlig fiskargubbe att gifta sig med.

Jag tycker att hon verkar ha ett tufft liv och funderar för mig själv om det där brytet kan tänkas ligga nära i tid.
”Det låter som en grekisk tragedi”, säger jag.
Och hon skrattar ännu mer och får med mig i sitt kluckande.
”Jag befinner mig mitt i ett grekiskt drama”, säger hon men rättar sig snabbt.
”Förresten, inte mitt i, jag är precis i början”.
Mina skrattårar rinner.
Min man sitter torrkindad intill och fattar inte mycket.
Hon samlar till slut ihop sig och lovar, tvärtom mot kollegan från dagen före som inte hade någon ”delivery service to Your little Island”, att väskan ska komma samma kväll.
Med nattbåten.

Den ska fraktas från Sverige, från Elefteris Venizelos-flygplatsen i Aten till hamngate sju i Piraeus, 90 minuters väg från flygplatsen, och ombord på stora Blue Star-färjan som ska anlöpa Den lilla ön klockan ett på natten.
Jag är skeptisk.
För att inte säga mycket skeptisk.
Det Grekland jag känner jobbar inte riktigt på det rationella och stringenta viset.
Min 13-åriga dotter, om vems väska hela historien handlar, irriteras över min skeptiska hållning.
”Du får inte prata så, då kommer den aldrig fram”, säger hon.
För även om vi stresshandlat upp oss på ny bikini, flip-flops, shorts, sov-T-shirt, trosor, sarong och solglajjor på Den större ön så är det inte samma sak.
Hon vill ha sina kläder och sin kortlek, det som hon packat själv.

Så första dagens natt på Den lilla ön sitter vi klockan ett på tavernan i hamnen, tillsammans med våra Lilla ön-vänner, och väntar.
Koncentrerar oss på att den stora båten ska dundra in och plötsligt förvandla den lilla sömniga ön till ett blinkande och blippande inferno.
Jag är fortfarande skeptisk, men vågar inget säga mer.
Jag har, dessutom, noga antecknat cargo-numret på den försvunna väskan från PIR-rapporten på en papperslapp.
Och så.
Båten kommer in.
Den moderna tidens hippieflock stiger av för att bege sig till den fria campingstranden. Ombord stiger min man, med en skrynklig lapp i handen, och med 13-åringen i släptåg.
De frågar första bästa besättningsman efter väskan och han pekar mot de enorma högarna efter båtens högra långsida.
Styrbord.
”Herregud”, tänker min man, ”det går ju inte att börja leta här”.

Båtarna gör så korta stopp i hamnarna som möjligt, det finns ingen tid att börja röja bland andra människors bagage.
Han hugger en vitskjortad man med guld på axlarna, viftar med cargonumret och får genast hjälp.
En väska står inlåst i en bur för sig, mannen i skjortan låser upp och ja, det är hennes.
Livet leker.
13-åringen är glad igen och min skepsism kan begravas djupt.
Lapparna på väskan visar att den färdats via Warzawa på vägen ned och för mig hade den kunnat resa via Kina.
Grekerna har visat en sida jag inte trodde fanns och lugnet lägrar sig åter över Den lilla ön.
Med 160 bofasta, åtta restauranger under högsäsong och en liten presentaffär som endast erbjuder askkoppar med delfiner på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar